Soon.

Nu är det minsann dags. I eftermiddag går jag och köper mig ett träningskort! Simningen har varit jätteskön och bra, men nu är det tid att avancera.

I fredags var jag både på vårdcentralen och på akuten för foten. Den hade blivit bättre och sen sämre igen, så på vårdcentralen fick de för sig att jag hade fått en blodpropp, något som ortopeden nästan 12 timmar senare tyckte var en ganska idiotisk slutsats. Men jag fick i alla fall träffa en ortoped! Han kom fram till att skelettskadan är helt läkt men att ligamentet framför den kan ha rätt långt kvar. Men träning behövs, och den behövs fortlöpande livet ut för att jag inte ska skada mig igen. Nu ska det nötas!

Seghetens lag

Som ni nog har märkt så har jag tagit en paus. Det blev för tungt. Skadan är jävlig, helt enkelt, och det har trots min tidvis peppiga attityd varit väldigt ångestfyllt och tråkigt att tänka på träning och fett. Jag börjar långsamt känna mig mer normal nu, (går fort och utan kryckor överallt utom nedför trappor eller backar) så vi får se vartåt det barkar gällande bloggen.

Förra veckan köpte jag mig ett klippkort på simhallen, och nu har jag varit och simmat tre gånger sedan dess! Jag fick även ett utbrott en gång när jag inte fick simma och tränade hemma, skitargt. Det var bra, på sitt sätt. Några pass gör extrem skillnad i det här läget.

Efter att idag ha brutit ihop lite över rädslan för att återigen skada mig har jag också lovat mig att för resten av mitt liv göra tåhävningar varje dag. Sen är det bara att hoppas på det bästa och streta vidare. Vara seg som ett tuggummi under en skolbänk från sjuttiotalet!

Mind = blown.

Nu tränade jag för första gången sedan senaste uppdateringen. Ingenting avancerat eller hårt, 40 min rumpskakande och headbangande hemma med stillastående fötter. Några situps.

Jag har varit rätt deprimerad och liksom avstängd i ett forcerat tålamod den här tiden. Det ska väntas på hissar, tåg, människor som går snabbare som korsar min väg, och att jag själv äntligen ska ta mig fram dit jag försöker komma, "långt där borta, om 20 meter".  Man får sitta ensam på handikapp-bänken på jobbets kick-off, och om man ska jobba hinner man inte träna på gym, för jag tar mig dit för långsamt.

Men just nu. Efter musik och luftboxning och galna axelryck och messy svett. Jag. Mår. Så. Bra. Jag hade glömt hur det känns att vara genuint avslappnad.

För den sjukdoms-undrande: jag har börjat gå långsamt bärandes kryckorna i handen - inte bara på plana ytor inomhus, utan även utomhus nu. Jag använder dem mest bara om jag behöver skynda mig, eller ska gå på ett ojämnt underlag. Men det är en lång väg kvar till spring och hopp.

Handikappträning

Härmed rapporterar jag in att jag just hoppade fram och tillbaka till Friskis och körde:

lår, fram-, baksida + sida
rygg, nedre + rumpa
rygg, övre + triceps
mage
biceps
bröst (armhävningar såklart)
mina vanliga stukningsövningar

This is Spartaaahh! På kryckor! Det var väldigt skönt att bli trött av fysisk utmattning snarare än avsaknaden av den. Och att vara iväg ett tag såklart. Har fått in en schysst kryck-gång nu, men måste stanna och vila händerna rätt ofta. "Simhuden" mellan tummen och pekfingret blir knallröd.

Trasig

Idag lärde jag mig något. Det finns tydligen något som heter lateral malleol, och jag har en fraktur på den. Med andra ord: jag har en spricka i fotknölen. Jag fick höra att det blev så för att ett ligament slitits så hårt att det drog sönder skelettet. Wow. Mitt ligament alltså, vilken tuffing.

Det här innebär att jag kommer få coola muskler runt axlarna, eftersom jag måste fortsätta avlasta foten med kryckor. Däremot lär konditionen inte förbättras på mycket länge, och jag förutspår att jag kommer få problem med vänster höft och knä eftersom jag bara tynger fullt på det benet - AKA hoppar på det benet när jag ställt bort kryckorna. Jag har fått sjukintyg för tre veckor, så även om själva stukningen troligen blir bra rätt snart, lär jag få dras med koncentrerad smärta och svullnad på fotknölen länge.

Tja. Knäarmhävningar och situps for the win. Några tips om hur man tränar ryggen när man inte kan ha foten liggande mot golvet när man ligger på mage? Eller hur man tränar lår och knän utan att belasta fötterna?

Gore-dags!

Och så kom en stukning igen. Jag skulle hjälpa min familj att flytta men de fick hjälpa mig att gå istället. När pappa skulle ställa lastbilen rätt gick jag ansvarsfullt upp en bit på en brant kulle bredvid korsningen i bostadsområdet, för att få bra överblick och kunna teckna tydligt när han backat lagom mycket. Jag vred på huvudet snabbt och mycket och fick för mig att gå ner igen hastigt, av okänd anledning. "Lastbilar kan ju vara farliga" tänkte jag nog, och hade glömt att ojämna kullar också kan vara det. Sen snubblade jag åt sidan, fick foten underligt vinklad av det, och landade på sidan av foten, vid foten av backen. Resultat: ett ljudligt och vidrigt "Knäck-krack-krrrscch" följt av "AAAHHHJÄVLAHELVETEAAHHHHFÖRFANJAGDÖR. SERIÖST - IGEN?"

Det var oerhört längesen jag skrek av smärta. Smärtan var under några minuter helt fasansfull och jag kunde inte göra annat än att sitta i fosterställning på marken, krama benet och vråla. Jag skulle beskriva det som någon slags vass elektricitet som vansinnes-slet i fotens innanmäte i korta intervaller. Ett volymvrede som fort vreds fram och tillbaka mellan medel och baslådespräckande. Crucio. Jag skrek inte förra året då jag stukade foten första gången. Andra gången man stukar foten blir man inte lika paralyserat chockad och rädd, utan jävligt sur och ledsen. Man vet vad man har att vänta, och man vill dräpa den jävla smärtan med motorsåg och spikklubbor.

Dock känner jag just nu att situationen är överkomlig. Jag var på akuten olycksdagens kväll, uteslöt frakturer och fick kryckor på en gång, så jag behöver inte vara isolerad och kan ta mig fram på egen hand. Jag är 10 kg lättare än förra gången så det är även mindre mödosamt att ta sig fram med kryckor. Jag har redan vant mig vid värken som jag känner väl igen från förra tillfället. Jag har erfarenhet av problemet och är äldre och lugnare, helt enkelt. Ett nytt problem är bara hur mind-blowing enorm svullnaden blir, när jag inte haft foten i högläge tillräckligt mycket. Skulle nästan kunna spräcka jympadojjorna.

Jag tror även att jag bryr mig mindre för att jag inte har lika mycket att förlora träningsmässigt. Min månadslånga förkylning har gjort mig till en klenis, så stukningen kommer inte direkt att försämra saker mycket på den fronten. Känns nästan lägligt att stoppa in sjukgymnastik och långsam ökning med tvångsövningar eftersom jag ändå inte är på topp konditions- och styrkemässigt. MEN - avsaknaden av träning en månad var förmodligen en stor orsak till att jag inte kunde styra upp landningen när jag ramlade. Och kanske öronkatarren/vaxproppen som gör att jag inte kan använda hörseln för att orientera mig och balansera.


Ca 1h:30m efter olyckan. Den där bulan uppstod plötsligt på typ 2 min när jag var tvungen att gå för att ta mig till en toalett.

Telegram från skyttegravarna

Ja här var det livat. Jag har inte tränat på två veckor nu, på grund av virus som lyckas gripa bättre tag när jag varit tvungen att anstränga mig när jag behövt vila. Nu sitter jag med någon slags öronkatarr och slemhosta på min första semesterdag. Så fort jag sätter igång med något litet projekt som innebär att man måste gå eller stå blir jag kallsvettig och sömnig. Bara att fjösa på framför dator och tv och vänta ut det.

Som tur är verkar sjukdom inte vara lika förödande för min allmänna form med denna diet. Inte så mycket tröstätande och större tolerans för både avsaknad av motion och större intag än användning. Men jag saknar att ha muskler och kondition : (

Idag har jag åtminstone varit och handlat. Svindyrt cocos- och mandelmjöl, samt ekologisk cocosolja och vaniljpulver (man har det istället för vaniljsocker). Jag har flyttat in i en lyxig lägenhet och har både egen ugn och diskmaskin som är sprillans nya, så nu tänker jag torka ur och förvärma ugnen, och leka lite bagare. Upp till bevis, LCHF-produkter!

Kolhydratsjukan

I tisdags fick jag uppleva fröjderna av att få i mig för mycket kolhydrater omedvetet. Infotiv hade ett litet lunchmöte så vi köpte mat på en lunchrestaurang. Tyvärr var allt utom någon slags köttfärsröra friterat, så jag fick käka det, som var 30% lök och även hade potatis iblandat. För att fettkompensera tog jag så mycket gräddfil att jag kände mig lite oanständig. Tyvärr var gräddfilen troligen low fat, och var utfylld med kolhydrater där de hade tagit bort fettet.

Kolhydratsjukan slog till högst en timme efteråt med trötthet, illamående och hunger som räckte resten av dagen. Även dagen efter blev jag hungrig som en varg redan 2-3h efter frukosten. Jag undrar om det är så hungrig man går omkring och är om man alltid äter kolisar.

Tjockisbov: banverket

Ja här sitter man när man vill åka hem och träna. Tåget har sagts komma 17:17, 17:30, 17:34, 17:40, 17:43. Jajemen. Det blir väl inget idag då!!!!!!!!!!!!!!!!!1111111111111 :(

Jobbmat

Jag får erkänna att jag nu misstror förra inläggets plan, och troligen kommer dra ner på de intensiva passen till två styrkepass i veckan, men med en halvtimmes rask lunchpromenad varje dag. Men det duger nog rätt bra tror jag, med helvetesbacken från Scania upp till tågstationen, som jag klättrar uppför varje dag. Men som vi sa på personalaktiviteten med hälsotema: det är bara att vrida på igen, det finns inget som säger att man aldrig kan öka och komma tillbaka igen, om man varit ute på ett sidospår.

Med dieten går det däremot otroligt bra just nu. Det gör underverk med fascistiskt planerade mattider utan småätande. Kaffe i massor, ja, men de flesta brukar nog inte bli speciellt mätta på kaffe. Det är ett måste att laga all mat i förväg om man inte vill äta ute, och då har man sedan sin förutbestämda portionsstorlek, som mättar bra, men inte innehåller en enda överflödig kalori. De dagar jag faktiskt köper lunch funkar också bra. När det alltid är buffé, är det lätt att låta bli potatis och bröd, och mosa på med kött och fet sås. Man får även mer för pengarna ;) "Ät lax, det är dyrt... gott!"

Grillar gör man kanske inte på jobbet, men ikväll (midsommarafton) blir det kanske
något sådant. LCHF-ätarens tid är inne.

Mmm, kött och bernaise. Massor med bernaise.

Planen

Planen: släpa med träningskläder till jobbet 3-4 av 5 arbetsdagar och gå till gymmet direkt från tåget. Går jag hem emellan är risken stor att jag blir kvar när klockan kommer vara så pass mycket. 22 måste jag gå och lägga mig liksom. Har lyckats två gånger nu och köpt en fet ryggsäck jag kan klämma ner precis all packning i så man inte glömmer saker.

Vad händer då? Jo jag glömmer nya kavajen i omklädningsrummet såklart. Som tur är var den kvar när jag blev klar (låser man inte in grejer brukar de inte vara kvar speciellt länge på Friskis). Emellertid verkar planen fungera ganska bra, om jag kommer ihåg att ta med både lunchlåda och mellanmål - eller middag, att äta redan på jobbet.

Det tråkiga är att jag troligen måste gå i just gymmet varje gång, eftersom jag inte har tid att vänta in pass. Dålig variation är en stor riskfaktor. Vad kan jag köra för kondition utanför gymmets tjatiga löpband, som jag inte behöver passa en tid för? Simning kanske kan vara något? Hm. Nej de har stängt under sommaren och det tar för lång tid att ta sig ut till parkenbadet. Jävla sommar.

Man kanske ska göra som balanskillen på tågstationen i Södertälje: spänna upp ett
band mellan stolpar och visa upp lite akrobatik.

Livspusslet

Så har jag varit på introduktion på Infotiv och läst massor av dokument. Imorgon sätter själva uppdraget igång på Scania, vilket ska bli jättekul, men jag kan ju inte annat än vara lite orolig över all tid det kommer ta mig att pendla. Tåget från Eskilstuna till Södertälje tar 40 minuter, så utöver att jag ska jobba 8-17, har jag varje dag dötid på tåget. Jag kommer alltså inte komma hem förrän 18-19, och tanken är att jag sen ska klämma in träning, middag, dusch, lite hushållsarbete och avslappning. Alltså innan jag måste lägga mig vid 22-22:30.

Några förslag på hur man löser dilemmat med att hinna träna när man åker hemifrån 07 och kommer hem efter 18? Jag har ju hört om det här med att jogga på lunchen, men jag förstår inte riktigt hur det går till praktiskt. Var duschar man, och hur hinner man det under den halvtimme som borde bli över efter att man ätit? Jag får väl fråga imorgon, då jag ska på en personalaktivitet med temat träning på kvällen.

Man kan äta på Mcdonalds även om man äter lchf. Fast man blir ganska 

kladdig om händerna. Anders skapade i helgen nya McPlast, av brödet 

jag vägrade äta, och locket till mitt kaffe och hans läsk. Han trodde inte 

den skulle bli någon hit.

Tillbaka från examenshålan

Efter massor av koncentrerat arbete känner jag att stressnivån äntligen sänkts tillräckligt för att återuppta bloggandet och ha kontroll på situationen. Jag tog nämligen examen i fredags! Jag har kanaliserat all min energi på att tänka vetenskapligt, sprutat text i rapporten och slutligen samlat ihop till en kandidatexamen i informationsdesign. Det verkar som om den dessutom togs rätt gediget.

För träningen innebar examensarbetet en del äventyr. Vad sägs om att bli sjuk av att promenera till intervjuobjekt, och sen inte gå ut ur lägenheten på en hel vecka? Eller att arbeta 13 timmar ett dygn för att ösa klart rapporten? Vissa saker var dock inte examensstressens fel, till exempel min vansinniga pollenreaktion när det plötsligt blev sommar i maj. Hur som helst har det varit en knepig tid att träna under, och knepigare kan det fortfarande bli. Dock kan jag stolt säga att jag hållit mig ifrån alla godsaker med socker, även i kaoset. Jag har tröstätit en del under stressen, men eftersom det gjordes inom ramarna för lchf har jag påverkats minimalt. Det är ganska svårt att äta för många kalorier, om kroppen är inställd på att bränna istället för att lagra. Det är även svårt att äta för mycket inom lchf, eftersom man väldigt tidigt i gränsöverskridandet blir illamående, när det nästan bara är fett man äter. Jag tror det här är min grej.

Nya prövningar väntar dock, med långa arbetsdagar och pendling. Men kul ska det bli! Imorgon ska jag på introduktion på Infotiv som anställt mig, och på onsdag börjar jag på Scania som jag hyrts ut till som teknikinformatör.

Så här mycket litteratur om teknikinformation skrev jag ut 

och läste (pärmen är överfull) och ändå var jag rädd för att veta för lite. 

Men nu vet jag att det jag vet är mycket. Jag är smart.

Hur stark är jag?

Ju mer man tränar, desto roligare blir det. It's funny cause it's true. Tränar man inte omväxlande kanske det inte stämmer, att ren tristess överröstar lyckan man får av att avancera. Men lyckas man hitta en bra träningsrutin som inte är helt oböjlig - jäklar!

För några dagar sedan när jag körde omvända sneda sit ups (man sitter upp och lägger sig nästan ner medan man vrider åt sidan) i gymmet kom en instruktör och tittade på mig. Det var instruktören som lade upp mitt styrketräningsschema i höstas med två dagar styrka och två dagar kondition per vecka. När jag blev klar hälsade jag och småpratade lite varefter han sa "Jag tänkte nästan gå och hämta en vikt åt dig. Du såg ut att ha det alldeles för lätt där! Ta en tre kilo i alla fall!" Jag kan berätta att jag tog fyra kilo och det gick alldeles utmärkt. Jag kanske borde ta ett gympass med tränare för att fatta min rätta styrketräningsnivå - det är lätt att glömma bort hur mycket lättare min kropp är nu för tiden, och många av övningarna jag gör använder kroppens egen tyngd som motstånd. Filmen nedan - nästa projekt inom det området övningar?

Stämpeln Fet = Deprimerad och lätt förståndshandikappad

Är det kanske dags att berätta något om den gamla goda tiden? Hur jag upplevt att vara tjock, i ett socialt och samhälleligt sammanhang?

Det finns saker man har svårt att glömma. Som när folk jag såg som mina kompisar plötsligt sa elaka kommentarer om att jag var ful, tätt följt av "haha jag bara skojade". Hur reagerar man på så hal mobbing? Jo, genom att låtsas som ingenting men känna hjärtat sjunka under gymnastiksalsgolvet, för att man egentligen inte är dum nog att gå på maskeringen av elakheten.

Jag som tjockis ville aldrig någonsin ta upp att jag var tjock, men det var ju klart att jag visste att jag var det. Jag kan tänka mig att ämnet är extra känsligt om det gäller ett barn eller en tonåring - med anorexia, pubertet och allt vad det heter. Men hade man låtit bli att signalera hur jävla synd det är om alla som är tjocka, och "hysch hysch säg inget om övervikt", ja hade man pratat om det öppet och sakligt, då hade det troligen inte funnits så många tjocka det vore synd om. En liknande upplevelse hade jag med sjukvården och min tonårsacne som graderades som en 7:a av 10 steg. Jag själv upplevde min acne som smärtsam, men hade egentligen inga särskilda övriga åsikter om den, eftersom jag var så van vid den. Mitt ansikte var rödflammigt - so what, jag hade ändå vänner och blev inte på något vis hindrad av finnarna. Men när jag träffade skolsyster för orelaterade saker, förklarade hon för mig hur dåligt jag måste må psykiskt av min acne. Den förväntan fick mig såklart att må just så.

Lyckas man se fetma enbart som en sjukdom att besegra, känns det lite lättare. Men tyvärr är det en sjukdom med många parallella sjukligheter. En fet person ses som löjlig och ömkansvärd: man kan ju inte ens klara av det grundläggande i att äta och träna lagom mycket. Man är som ett litet barn som äter för mycket lördagsgodis och får magknip. Denna syn på feta människor blir tydlig när man gått ner i vikt mycket. Numera när jag träffar främlingar, är det mycket större chans att de är intresserade av vem jag är, och de visar en öppenhet jag måste säga saknades tidigare. Jag är fortfarande ungefär samma sociala typ som förr: lika smooth och lättsam som ett nervöst kylskåp, men andras förväntningar har förändrats.

Är det tillåtet att vara strålande överlycklig och samtidigt

överviktig? (Jag 2008 med trofasta pojkvännen

som vanligt vid min sida.)

Luffaren

En ledig stund? AAHHH fyll den med kläd-shopping!!!

I min vardagsgarderob äger jag ca:

1 par jeans
2 par strumpbyxor/leggins
1 vanlig bh
1 sportbh
2 par trosor
1 jacka
1 munkjacka
4 t-shirts
och 1 långärmad tröja

- om man bara räknar de plagg som sitter bra nu för tiden. Övriga plagg är 2-4 storlekar för stora, och har man på sig till exempel för stora skjortor ser man ut som en luffare. Jag vet inte riktigt vad jag har för storlek nu, det har gått så fort att ändra. 38 i toppar och 42-44 i byxor kanske? Helt galet. Jag är van vid att det är 44-46  och 50-52 och börjar alltid automatiskt skanna av efter de numren (skalan går "...36, 38, 40, 42, 44, 46, 48, 50, 52..." M är nog ca 40, L från 42 och XL från 46 och uppåt).

Jag har ett gäng tunikor och liknande som är acceptabla om man snörper ihop dem med ett skärp, samt gamla byxor som är möjliga att ha på sig med hjälp av samma skärp-fenomen. Det är inte riktigt min grej med kjol. Fast det vore ekonomiskt.

Examensstress och dans

Nu har examensångesten kommit igång ordentligt. Stressnivån är hög och man får vara stenhård för att inte prioritera bort andra bra saker, som träningen till exempel. Träningen ger så otroligt mycket och jag skulle förmodligen prestera ett mycket sämre arbete om jag struntade i den för att plugga. Däremot kommer denna blogg att bli lidande och uppdateras sällan de närmaste två månaderna. De dagar jag tränar, aka 4 dagar/vecka kommer tiden att disponeras så här:

vaken ca 15 h (om jag inte blir för uppjagad för att kunna sova)

• 8 h examensarbete
• 2 h träning (med ombyte och promenad till Friskis)
• 3 h hushållsgrejer och hygien
• 2 h övrigt (avslappning, jobbsök, socialiserande)

Jag tycker inte att det låter jättekul med tanke att man borde viga en av de där två timmarna "övrigt" åt att söka jobb. Hu.

Något roligare är att jag har börjat återupptäcka en gammal favorit inom träning, nämligen dans. I högstadiet gick jag på hiphopdans en gång i veckan. Och som alla andra tjejer i den åldern tyckte även jag att de bästa idrottslektionerna var de som involverade någon form av dans. Tyvärr var det ju så att bollsport var lärarens favorit.

Förra veckan testade jag en icke öppnad ABF-aktivitet: latinamerikansk dans. I tisdags gick jag på Friskis blandade danspass och idag blev det återigen latinamerikanskt med Fuego-passet. Latinamerikanskt kan nog bli en hit för mig. Omväxlande att göra rörelser som faktiskt ska se lite fina och sensuella ut, i jämförelse med det bredbenta klampandet på jympan, eller den aggressiva atletismen på boxningen. 

Alla danspassen gick till så att man fick hänga med så gott det går i en för nybörjare ganska svår koreografi. Härma, göra fel, göra fel, göra rätt precis när låten tar slut. Hjärnjympa ihop med motionen. Det kan vara frustrerande då och då, men jag tror det är väldigt nyttigt att våga sig på saker där man känner sig lite dum och fånig i början. Skratta åt dig själv och fläng omkring! Det är din rätt att få se ful ut även när du försöker vara fin! Nedan syns exempel på hur koregrafin till en låt för träning kan se ut. Gissa om man får träningsvärk ovanför höfterna.

Träningsmusik

En sådan där stund en dag som den här: Jag vill inte diska, jag vill inte plugga, jag vill inte träna. Men träning ska det bli nu för Friskis&Svettis stänger ganska tidigt idag, skärtorsdag. På med livräddande spellistan! Jag erkänner att jag lyssnar på denna okristligt mycket, och alltid på väldigt hög volym: Träning

Musik är väldigt viktigt för mig i träningen. Det är en särskild typ av musik som brukar spelas i gym och på träningspass, som kanske inte direkt är finkulturell, och som man... kanske till och med skäms lite för att gilla. Men den har i alla fall lyckats tjata sig in i mina öron till betingning och nu kopplas energi och endorfiner automatiskt på av musiken!

Denna video är ett bra exempel på den knivskarpa adrenalinkänsla som gör träning så beroendeframkallande, och en jävligt bra film. Den får ofta vara med mig i fantasin när jag tränar. Dock är detta mer av det finkulturella slaget kanske.

En mors oro

Min mamma tycker att jag ska börja äta mer kolhydrater, för att jag går ner så snabbt. Vi har haft ätstörningar i familjen, och det har viss ärftlighet så jag vet att jag får passa mig. Fast än så länge har jag ingen lust att medvetet äta mer kolhydrater i maten. Jag får i mig en hel del av all mörk choklad jag moffar. Det blir ungefär två kakor 86-procentigt per vecka. En kaka är 19 gram kolhydrater och kostar en del, men choklad går helt enkelt inte att ta bort ur mitt liv! Nu vet ni vad ni ska stoppa i mitt påskägg, om jag ska få ett sådant (går det att kleta in denna i ägget skulle det inte heller vara helt fel: http://www.lchfrecept.com/ShowRecepy.aspx?ID=1279)

Tja, säg till mig om jag verkar börja bli knäpp. Om man förklarar saker med logik brukar jag så småningom ta till mig det, även om jag kan vara rätt envis och överkänslig med min egen världsbild till en början. Själv kan jag inte föreställa mig själv bli anorektisk. Överträning och skador på träningspass kanske jag riskerar i framtiden. Men självsvält finns liksom inte på kartan när man accepterat att vara tjock sedan man var 7.

Snart slutar jag vistas på denna knasiga, fina skola. 

Idag påbörjades examensarbetet!

Äta ute

Igår var jag i sthlm med två goda vänner. En av dagens attraktioner var att äta middag på restaurang i innerstan.

Denna meningsväxling kan få representera min jakt på ett dietvänligt ställe:
"Är det något socker eller mjöl i såsen?"
"Det vara socker i allt! Allt!"

Vi ville ha det lite fint, men det slutade med Max och low carb-målet. Nu kanske ni tänker "men vadå, så farligt kan det väl inte vara att gå ifrån dieten när man ska fira lite". Men tyvärr hade jag inte lust att sitta på teatern kolhydrat-sjuk. Det blir man nämligen om man plötsligt börjar käka potatis eller liknande. Huvudvärk, illamående och sjuk trötthet när blodsockret ändras från sitt "jämnt som en sommaräng"-mönster, som det har i dieten. Det är hårt att äta utanför normen.

Fast vi hade kul ändå. Shopping, café, dramaten och en irländsk pub. Fast ingen öl, och inte heller ren sprit för mig (inte lika farligt på LCHF). Duktig är man!

Äta ute är ju dumt när man råkar vara världens bästa LCHF-pizza-bagare.

LCHF och gallsten

Gallblåsan lagrar och matar ut den galla som levern producerar. Gallvätskan används till att spjälka fett som man ätit. Gallsten och LCHF är omdebatterat. Vanliga människor menar att man får problemen av att äta fett, medan LCHF-doktorerna säger precis tvärtom.

Igår natt satt jag och oroade mig och fick ett lindrigt gallstensanfall. Jag är en person som lätt kan oroa mig sjuk, jag projicerar diffus skräck på något konkret hot, något som antagligen är ganska vanligt att göra. Jag fick två-tre skarpare gallstensanfall de två första veckorna på LCHF och hade aldrig fått sådana förut. Krampliknande smärta bakom revbenen på höger sida. Hur hänger det ihop med att jag nu fortfarande går på dieten? Jo, för att argumenten från LCHF-doktorerna känns otroligt logiska. Här följer en sammanfattning av denna fina artikel http://www.kostdoktorn.se/blir-gallbesvar-battre-pa-lchf/ :

• Det finns minst tre studier som visar att gallsten bildas av rejält fettsnål kost - när gallan inte används och länge står stilla bildas kristaller i den starka vätskan.
• Äter man regelbundet mycket fett spolas gallblåsa och gallgångar ur av gallan hela tiden, och kan på lång sikt lösa upp eventuell gallsten, och framför allt hindra att ny bildas. När man byter till fettrik kost och gallan blir mycket mer aktiv börjar dock stenarna att röra på sig och kan fastna, tillfälligt eller akut, så att man får ont. Men med lite tur slipper man komplikationer medan stenarna passerar.
• Vid njursten säger man åt patienten att dricka mycket vatten för att skölja ur stenar och hindra att nya bildas, för kissa måste man ju. Gammal fettskräck gör att man knasigt nog inte ger samma typ av råd när det gäller gallsten.

I början när jag hade mer ont lyckades jag få personligt råd av LCHF-gurun Sten Sture Skaldeman, eftersom jag råkar vara bekant med en av hans söner. Han sa något i stil med "Jag har varit med om minst hundra liknande fall: gallstensbesvär som utlöses av LCHF, och det var bara en eller två som behövde någon form av ingrepp."

Dessutom kan man ju inte annat än skratta åt larm-artiklar av denna typ: http://www.expressen.se/halsa/larm-fettdieten-kan-vara-farlig/ Jovisst, fem dagars mät-tid, när man har övergångsbesvär ca 2 veckor!

Sladder

Ett bevis på att viktnedgången går bra är sladder. Där man förr hade en massa fett är det nu tomt, och huden sladdrar som en icakasse i vinden. Detta är en av de mycket få nackdelarna med att gå ner i vikt. Min mage är det värsta stället. Står jag på alla fyra kunde man tro att jag hade ett juver på mitten. Men jag har lätt att se på detta med glimten i ögat, eftersom så mycket annat med min kropp blir 100 gånger bättre. Om inte annat så får man väl som kvinna en mage av samma typ när man skaffar barn senare!

Det som är lite svårare för mig att acceptera är att jag går igenom små-bröst-komplex när jag är 22 år gammal. Det tycker jag liksom att mitt gamla tonårsjag hade kunnat ta hand om istället. Mina bröst har krympt markant och formats om, så att jag får spendera en hel del tid i provrum för att hitta BHar som kan passa någorlunda, i jämförelse med mina gamla som jag numera får skavsår av.

Ingen av dessa funkade. 

Hur svårt ska det vara?

Pollenallergi

Träd-sperma. Det är vad jag är allergisk mot och vad vi alla just nu sitter och inhalerar. Känningarna har smugit sig på under någon vecka med höga halter al som jag inte reagerar på, men hasselpollen, som sakta ökat. Nu i helgen inledde jag tydligen min period av överdriven flåsighet vid promenader.

Naturligtvis påverkar min allergi träningen. Den påverkar det mesta. Jag blir trött, får huvudvärk, ineffektiva lungor, samt näsa och ögon som rinner och kliar så mycket att det är smärtsamt. För att inte tala om att jag måste stänga in mig inomhus så mycket som möjligt, för att minimera risken att utveckla astma. Känslan av att kväva sig själv lite mer vid varje andetag som tvunget måste dras, är inte särskilt behaglig. Ju mer man flåsar, ju mer pollen exponerar man lungorna för. Vissa dagar kommer jag inte heller att kunna få någon njutning av mat, eftersom en icke korrekt fungerande näsa ställer till det för smaksinnet.

Min prognos är helt enkelt att jag kommer må dåligt de närmaste två månaderna. Tur att det går att vänja sig vid nästan vad som helst, och att datorn nu fungerar så jag kan sitta inne och spela Skyrim med stängda fönster.

Jag saknar det här promenadvädret. Det är jättefint ute nu, men när
jag går ut så blir det bara jobbigt.

Slagsmål på liv och död

Det finns några människor som är riktigt livsfarliga för mig att boxas med. Kör jag tillsammans med en kvinna som är mörkhårig, i bättre form än jag, men som är lika lång som jag, då blir det hus i helvete. Åtminstone om hon boxar med själen i det, så att det gör ont genom mitsarna. "Jag kan bli sådär! Vilken kraft! Nu ska jag testa! Hon ska allt få se att jag också kan." 

Idag körde jag med den farligaste typen av alla, den som troligen märker att jag tänker just så och passar på att förvandlas till världens strängaste militärtränare. Jag höll på att skaffa mig en hjärtattack. Seriöst, jag hade svimningskänsla hela vägen hem. Det skulle kunna vara bra att jag är så infernaliskt envis, men förra året resulterade det i en väldigt onödig och deprimerande fotledsstukning.

Förresten, är det bara jag som får en slags feberfrossa efter att ha tränat på detta vansinniga sätt? Alltså att man börjar huttra under täcket när man ska sova, medan musklerna börjar utveckla riktigt, riktigt rejäl träningsvärk?Hur som helst, sådan frossa lär jag få inatt. Jag borde bli mer som Marty Mcfly. Som han är i sista filmen förstås!

Så här tjusig fot kan man få om man 

har dumdristigt stark kämpaglöd. Chicken?

Kärleksbantning

Det här inlägget tänker jag tillägna en viktig person. En person utan vars hjälp jag tror att jag inte hade kommit nästan någon vart alls på vågen. Att gå ner i vikt tillsammans med någon låter som ett väldigt uttjatat tips, men det kan verkligen funka.

Både jag och min pojkvän Anders har länge varit tjockisar. Jag några år längre, om jag minns hans barndomshistorier rätt. Vi hittade varandra på ett litet community, "vintervila" när jag var 17, och ett år senare skedde relationsutvecklingen explosionsartat från att i december börja chatta någon gång i veckan, till att i februari bli tillsammans andra gången vi träffades irl. Jag tror att vi båda såg oss själva som "den som blivit utan kärlek", eftersom bådas självförtroende låg i botten pga fetma och diverse tonårsmaror. Lyckan sprudlade, och våra ögon tindrar fortfarande, 4 år senare, när vi ses efter de vanliga två veckornas distans (vi bor en tvåtimmars tågresa ifrån varandra).

Vi höll båda två ständigt på med halvhjärtade "komma i form"-försök. Det gör man väl alltid om man har ett BMI över 30. Jag lyckades tappa 5-10 kilo när jag flyttade hemifrån och började träna på gym, men efter ett tag började jag sakta men säkert falla tillbaka i att gå upp i vikt istället för ner. Senhösten har alltid varit min svagaste tid.

Efter att ha stärkt varandras dåliga självförtroende och självkänsla några år, kunde vi äntligen ta tag i saken ordentligt någon gång vid årskiftet 2010-2011. Jag har aldrig haft någon större passion för att att leta och laga nya recept, och har inte kunnat vara strikt med mat, som jag ju i alla fall tycker väldigt mycket om att äta. Min styrka är min träningslust, men utan förmåga att läsa in sig på hur man ska sköta maten räcker det inte. Därför är det så fantastiskt bra med kompletterande draghjälp utifrån! Jag skryter om mina träningseskapader varje kväll så att Anders jagas till att hålla sina promenadvanor, och hans styrka är att plugga på vad man kan göra i matväg, och att säga stopp.

Nu verkar vi ha klockat viktnedgången med varandra, så att vi har nästan exakt lika många kilo övervikt kvar hela tiden. Visst är det lustigt, det här med kärlek?

Sommaren 2011, fortfarande rätt tjocka, men pigga, fräscha och skitglada.

Smygförkylningar

Jag blir nästan aldrig sjuk nu för tiden. Jag antar att det är för att jag tränar så mycket. Ibland händer det att jag känner mig lite småkrasslig och tänker "jaha imorgon kommer jag ligga däckad", men de profetiorna har inte gått i uppfyllelse på minst ett halvår - peppar, peppar ta i trä. Nu är jag där igen: lindrigt halsont och lite snorig (av någon anledning bara på höger sida) och seg i huvudet. 

Vårförkylningar är det väl kanske meningen att man ska ha. Men är det tillräckligt för att avstå dagens styrkepass? Det kan ju hända att det bästa är att leva som man brukar, så länge man inte är febrig i alla fall.

Vårtecken för någon vecka sedan: Rinmansparken fick en sjö.

Kilo-ryck och badrapport

Svacka? Vad fasen snackade jag om? Idag väger jag 80,2. Har tappat nästan 2 kg på en vecka. Shit. Det gäller att komma ihåg att nergången oftast märks i stillastående, stillastående, stillastående och sen ett plötsligt ryck. Känns inte alls så långt till målvikten som jag nu bestämmer är 70 kg. Lätt att komma ihåg och ska väl i princip vara perfektion, i BMI-form i alla fall.

Kanske bastandet i fredags fick det att lossna? Det funkade för övrigt bra att gå på badet själv, simmade 40 längder i deras breda motionsbana, utforskade äventyrsbadet lite, och hängde på relaxen minst två timmar. Vågmaskin och att springa uppför trappor till rutschkanor är förresten utmärkt träning! Tuffaste träningen hade nog dock varit att vara bastuvärd på en bastusittning jag gick på. En karl stod och viftade skithårt med en handduk för att sprida värme och aromer, hippiestyle. I kokande 108 grader. Man måste nog vara i extremt bra form för att klara det utan att svimma av. Det gjorde han lyckligtvis inte!

Jag kände inga som helst komplex över att gå runt i baddräkt. Okej, lite när jag satt ner, eftersom min mage är väldigt sladdrig nu, men annars var jag snarare exhibitionistisk för att jag är så stolt över vad jag åstadkommit.

Stark och riktigt fin indisk rätt jag och Anders åt igår. 

Biffar som kokas i en sås med lök, tomat och grejer.

Den hette något med kofta. LCHF-vänlig såklart!

Bryta gruppnormen

Idag ska jag testa att gå på äventyrsbad i kombination med något slags halv-spa ensam, på Skövde Arena. Människan som bokade in mig lät beklagande när jag sa att jag bara behöver en tagg. Taggen är alltså en låsgrej som man använder för att få röra sig mellan de olika områdena, jag betalar för allihop för att både få motionera för femte dagen i rad, och få avslappning efter det. Verkar som en najs avslutning på min träningsvecka.

Är det inte tillåtet att göra nöjesgrejer på egen hand? Skit samma, jag har lust med det och pojkvännen min som jag åker till Skövde för vill inte följa med! Hej normer, här kommer jag!

Om att vilja

”Du är så duktig! Man ser, bara man verkligen vill kan man göra massor!” Detta får jag höra ibland. Personer som säger detta menar inget illa alls, det är jag säker på. Men jag stör mig något enormt på det. Det är inte viljan som skiljer en tjock person från en som har slutat vara tjock. Det är oerhört nedlåtande att påstå något sådant. Att lyckas gå ner i vikt är en komplicerad process, som jag skulle säga är 50% fysiologisk och 50% psykologisk.

För mig har mitt psykologiska genombrott för viktnedgång troligen varit att bli mer snäll mot mig själv. Det låter som en paradox att bli mer snäll samtidigt som man är disciplinerad, men så här har det funkat:

Om jag failar och presterar dåligt på ett träningspass, eller inte riktigt klarar av att äta nyttigt, då är jag tillåten att faila en stund. Det är okej. Om man känner sig okej med att tagga ner en stund kan man hämta krafter trots att man är ”dålig”, och det går senare bra att hoppa upp på hästen igen. En person som inte lyckas känna att det är okej att ”vara dålig” när man försöker åstadkomma något, kan inte återhämta sig under den dåliga perioden, utan läget blir en ond cirkel som bara blir värre och värre. Till slut orkar man inte mer självmobbing och ger upp. Istället för att tycka att det är okej att man är dålig på att hålla en diet superkonstant, eller att man inte orkar träna fullt ut när man har sovit dåligt, lurar man sig själv att det som är okej är att låta bli att göra saker man är dålig på.

Boven som stoppar viktnedgången heter alltså dålig självkänsla, och är något mycket farligt och svårhanterat. Det går att bli bättre på att vara dålig, vilket är en nödvändig talang om man ska göra en stor mödosam förändring. Därför är orden ”bara man verkligen vill kan man” något som verkligen inte hjälper.

Blod – När man försöker sig på saker man inte brukar göra kan man falla och göra sig illa (både bokstavligt och bildligt).

Svett – Frodo och Sam kom inte till Mordor genom att magiskt vilja det. Det var ett stordåd med extrema insatser.

Tårar – När det går dåligt blir man ledsen. När man är ledsen över något övrigt icke relaterat går det också sämre. Men det är naturligt att bli ledsen när man bryr sig otroligt mycket om något, och också ett tecken på att det finns en kraft att använda till det.

TLDR: det är en knepig process att gå ner i vikt, och det är inte särskilt patetiskt att välja att stanna hemma i Fylke istället för att riskera allt och vandra, vandra, plågas och återigen vandra till Domedagsberget. Men det är bättre att göra än att inte göra.

Så här kan det kännas om man har dålig självkänsla: 

att man har ett strängt säkerhetsbolag som bevakar och kvalitetssäkrar allting man gör, 

och är något inte så bra, avslås det.

Svackor och gnäll

Yttre omständigheter påverkar hur pass väl man sköter sig. Just nu erkänner jag att det är knepigt att sköta sig. Jag frustrerar ihjäl över min dator som jag ägnar ca 4 timmar per dag åt att felsöka, springer till skolan och jobbar för att kunna koncentrera mig på annat än hur arg jag är på min dator, och oroar mig över framtiden efter examen. Att försöka vara en balanserad person som går på diet och tränar fyra gånger i veckan blir ihop med detta riktigt jobbigt.

Förra veckan var den värsta dagen fredagen. Jag var så fasansfullt frustrerad och arg, och typiskt nog var boxningen då fullbokad när jag kom till Friskis. Den har aldrig tidigare varit fullbokad när jag gått på den, men nu skulle den ju så klart vara det. Väsande fick jag gå in i gymmet för att köra kondition istället. Döm om min förvåning när det faktiskt gjorde mig på bättre humör, när allt jag egentligen ville vara att stampa mig hem, kasta saker omkring mig och ramla ihop och gråta teatraliskt. Jag upptäckte att jag orkade springa på löpband 15 min istället för de 8 jag tidigare körde, och fick det där trötta meditativa lugnet som kommer av att sakta men säkert göra sig av med energi för en positiv sak. Vips så hade jag tränat 45 min. Inte alls lika bra som att boxas 85 min, men väldigt mycket bättre än att gå hem och gråta.

Ett annat problem är att om man deppar, vill man trösta sig med socker. Tur att det finns 90-procentig choklad att trycka i sig som substitut, men även det går att äta för mycket av. 14 kolhydrater i en hel kaka är inte farligt för snacks, men jag har haft lite huvudvärk, vilket troligen tyder på att jag ändå fått i mig för mycket.

Idag blir det ingen bild för jag har inte externa hårddisken med fotona inkopplad :( Nu ska jag på spinning och dränka mina sorger i svett och för hög musik!

Kompisträning

Igår fick jag med mig min kompis Amanda på jympan jag brukar gå på. Som den effektivitetsberoende människa jag är, tycker jag att något av det trevligaste som finns är att träna tillsammans med kompisar. Tränar man fyra gånger i veckan blir det liksom väldigt skönt om man kan klämma in någon extra aktivitet under den tiden. Just jympa är inte speciellt social träning, men det blir alltid bra pratstunder innan och efter. Lite som att ha en bio-dejt.

När jag ska till att släpa med mig någon på ett pass som jag ofta går på, kan jag bli väldigt ivrig. Möjligen på en skrämmande nivå. Jag är så fasansfullt stolt över vad jag numera kan få min kropp att göra, samtidigt som jag är passionerat kär i mina återkommande pass och vill dela med mig av deras fantastiskhet. ”Hur tycker du att det gick?” ”Den här rörelsen är min favorit!” Det allra roligaste kan vara att ta med sig någon ovan person in i gymmet och få glänsa lite genom att instruera och peppa som en professionell personlig tränare. Träningsovana personer som vill utsätta sig för min så kallade expertis, är dock ganska sällsynta. Det är rätt logiskt.

På mitt favoritpass, boxningen, får man socialisera vare sig man vill eller inte. Jag går så gott som alltid dit utan en partner och får slåss med nya människor varje gång. Ibland är de två meter långa och håller på att slå ens axlar ur led, ibland är de nya och svårlärda, och ibland är de alldeles perfekta. Väldigt givande är det, hur som helst. Jag har fått mig ett antal nya bekantskaper på detta sätt, som är väldigt trevliga att återkomma till, och säga hej till på stan. Men mer blir det oftast inte, eftersom jag är en pingvin.

Socially akward penguin. 

(Bild från:  http://troll.me/meme/socially-awkward-penguin/  )

Mina siffor och strategier

Nu är det nog lämpligt att sammanfatta mitt läge. Man frågar inte om en dams vikt, nej, nej, nej. Men att självmant berätta vad min är har jag inga som helst problem med nu för tiden. Jag är 177 cm lång och väger idag 83 kg. Det blir ett BMI på 26,5, alltså den lägre delen av övervikts-blocket. Min viktnedgång nu räknar jag från startpunkten 100 kg, vilket jag vägde vid nyår 2011. Jag kan dock erkänna att jag för några år sedan var uppe och nosade vid 110 kg och BMI 35, vilket är fetma, och en sjuklig sådan.

Träning

Tre pass per vecka körde jag lång tid. Samma pass i gymmet två gånger. Ett pass spinning. Sen började jag köra boxning för ett år sedan. Det tuffaste och mest glödhett aggressiva jag kört.

I november bokade jag en gyminstruktör och sa ”Hej. Jo... jag vill träna skitmycket!” Sen dess har jag kört fyra pass i veckan. Jympa, styrka överkropp, styrka ben, och boxning så klart. Träningen har blivit en väldigt viktig del av min vardag och det känns lite konstigt de dagar då jag vilar från den.

Diet

För ett år sedan bestämde jag mig för att börja med godisfria perioder. Jag höll ut så länge jag kunde, 1-2 månader, och tillät mig sen att vara lite mer fri och dekadent ett tag igen. Problemet var att det var extremt svårt att stå emot suget, och jag fuskade genom att inte räkna en macka med marmelad som godis. Men det är det ju faktiskt.

Som det hände sig började jag med LCHF för en månad sedan. Min mamma har gått på det mer än ett år och tappat massor, och när min pojkvän började med det verkade maten han åt mycket godare än min. Jag är ganska strikt och äter ingen frukt, bär eller rotsaker. Fast räknar kolhydrater gör jag bara ordentligt när jag står i affären, och jag dricker även saker med sötningsmedel i (sötningsmedel kan höja insulinet genom att lura hjärnan att det är riktigt socker, och grejen med LCHF är att hålla insulinet lågt och jämt). En av de bästa sakerna för mig är att LCHF gör det mycket lättare att stå emot suget efter onyttigheter. Dels för att man är tillåten att käka smarrigt feta såser, men kanske mest för att det jämna insulinet helt enkelt signalerar att du inte behöver socker.

Sexig currygräddsås med fläskytterfilé och ruccola- och 

spenatsallad. Det är inte varje dag man äter så mumsig mat! 

NOT. Omnomnom.

Fetma > Sauron

En tjock liten unge i rödvitrandig tröja på sommaren – supercharmigt. Hon vet knappt om att hon är tjock, anses väldigt gullig, och de flesta andra barn tycker inte heller att något är fel. Men när denna söta flicka växer upp, ökar kilona ännu mer i förhållande till längden. För detta får hon:

• en otrevlig tonårstid
• noll tillit till sin kropp
• dålig självkänsla i allmänhet
• troligen förkortad livslängd
• hudbristningar i mängder
• högt blodtryck med migränanfall

Ett kilo mjöl, gaffeltruck och efterbörd på köpet, som Henrik Dorsin kanske skulle ha uttryckt det. Detta är inte saker hon vill ha. Härskarringen ger definitivt inte förkortad livstid, men en tjockis vill gärna göra sig osynlig, och har ett svårkontrollerat sug, eller om man vill, beroende. Man måste ta sig till domedagsberget och kasta fettet i elden!

Jag heter Johanna, och jag har ett uppdrag som närmar sig sitt ”slut”, nu när jag hållit på med det 22 år. Fettkampen kan aldrig bli så färdig som om man bara skulle behöva förstöra en ond ring. Att ha viktproblem är alltså större pain in the ass än självaste Saurons arméer. Men hur som helst: det här är min resa.

Jag, 8-9 år gammal.