Äta ute

Igår var jag i sthlm med två goda vänner. En av dagens attraktioner var att äta middag på restaurang i innerstan.

Denna meningsväxling kan få representera min jakt på ett dietvänligt ställe:
"Är det något socker eller mjöl i såsen?"
"Det vara socker i allt! Allt!"

Vi ville ha det lite fint, men det slutade med Max och low carb-målet. Nu kanske ni tänker "men vadå, så farligt kan det väl inte vara att gå ifrån dieten när man ska fira lite". Men tyvärr hade jag inte lust att sitta på teatern kolhydrat-sjuk. Det blir man nämligen om man plötsligt börjar käka potatis eller liknande. Huvudvärk, illamående och sjuk trötthet när blodsockret ändras från sitt "jämnt som en sommaräng"-mönster, som det har i dieten. Det är hårt att äta utanför normen.

Fast vi hade kul ändå. Shopping, café, dramaten och en irländsk pub. Fast ingen öl, och inte heller ren sprit för mig (inte lika farligt på LCHF). Duktig är man!

Äta ute är ju dumt när man råkar vara världens bästa LCHF-pizza-bagare.

LCHF och gallsten

Gallblåsan lagrar och matar ut den galla som levern producerar. Gallvätskan används till att spjälka fett som man ätit. Gallsten och LCHF är omdebatterat. Vanliga människor menar att man får problemen av att äta fett, medan LCHF-doktorerna säger precis tvärtom.

Igår natt satt jag och oroade mig och fick ett lindrigt gallstensanfall. Jag är en person som lätt kan oroa mig sjuk, jag projicerar diffus skräck på något konkret hot, något som antagligen är ganska vanligt att göra. Jag fick två-tre skarpare gallstensanfall de två första veckorna på LCHF och hade aldrig fått sådana förut. Krampliknande smärta bakom revbenen på höger sida. Hur hänger det ihop med att jag nu fortfarande går på dieten? Jo, för att argumenten från LCHF-doktorerna känns otroligt logiska. Här följer en sammanfattning av denna fina artikel http://www.kostdoktorn.se/blir-gallbesvar-battre-pa-lchf/ :

• Det finns minst tre studier som visar att gallsten bildas av rejält fettsnål kost - när gallan inte används och länge står stilla bildas kristaller i den starka vätskan.
• Äter man regelbundet mycket fett spolas gallblåsa och gallgångar ur av gallan hela tiden, och kan på lång sikt lösa upp eventuell gallsten, och framför allt hindra att ny bildas. När man byter till fettrik kost och gallan blir mycket mer aktiv börjar dock stenarna att röra på sig och kan fastna, tillfälligt eller akut, så att man får ont. Men med lite tur slipper man komplikationer medan stenarna passerar.
• Vid njursten säger man åt patienten att dricka mycket vatten för att skölja ur stenar och hindra att nya bildas, för kissa måste man ju. Gammal fettskräck gör att man knasigt nog inte ger samma typ av råd när det gäller gallsten.

I början när jag hade mer ont lyckades jag få personligt råd av LCHF-gurun Sten Sture Skaldeman, eftersom jag råkar vara bekant med en av hans söner. Han sa något i stil med "Jag har varit med om minst hundra liknande fall: gallstensbesvär som utlöses av LCHF, och det var bara en eller två som behövde någon form av ingrepp."

Dessutom kan man ju inte annat än skratta åt larm-artiklar av denna typ: http://www.expressen.se/halsa/larm-fettdieten-kan-vara-farlig/ Jovisst, fem dagars mät-tid, när man har övergångsbesvär ca 2 veckor!

Sladder

Ett bevis på att viktnedgången går bra är sladder. Där man förr hade en massa fett är det nu tomt, och huden sladdrar som en icakasse i vinden. Detta är en av de mycket få nackdelarna med att gå ner i vikt. Min mage är det värsta stället. Står jag på alla fyra kunde man tro att jag hade ett juver på mitten. Men jag har lätt att se på detta med glimten i ögat, eftersom så mycket annat med min kropp blir 100 gånger bättre. Om inte annat så får man väl som kvinna en mage av samma typ när man skaffar barn senare!

Det som är lite svårare för mig att acceptera är att jag går igenom små-bröst-komplex när jag är 22 år gammal. Det tycker jag liksom att mitt gamla tonårsjag hade kunnat ta hand om istället. Mina bröst har krympt markant och formats om, så att jag får spendera en hel del tid i provrum för att hitta BHar som kan passa någorlunda, i jämförelse med mina gamla som jag numera får skavsår av.

Ingen av dessa funkade. 

Hur svårt ska det vara?

Pollenallergi

Träd-sperma. Det är vad jag är allergisk mot och vad vi alla just nu sitter och inhalerar. Känningarna har smugit sig på under någon vecka med höga halter al som jag inte reagerar på, men hasselpollen, som sakta ökat. Nu i helgen inledde jag tydligen min period av överdriven flåsighet vid promenader.

Naturligtvis påverkar min allergi träningen. Den påverkar det mesta. Jag blir trött, får huvudvärk, ineffektiva lungor, samt näsa och ögon som rinner och kliar så mycket att det är smärtsamt. För att inte tala om att jag måste stänga in mig inomhus så mycket som möjligt, för att minimera risken att utveckla astma. Känslan av att kväva sig själv lite mer vid varje andetag som tvunget måste dras, är inte särskilt behaglig. Ju mer man flåsar, ju mer pollen exponerar man lungorna för. Vissa dagar kommer jag inte heller att kunna få någon njutning av mat, eftersom en icke korrekt fungerande näsa ställer till det för smaksinnet.

Min prognos är helt enkelt att jag kommer må dåligt de närmaste två månaderna. Tur att det går att vänja sig vid nästan vad som helst, och att datorn nu fungerar så jag kan sitta inne och spela Skyrim med stängda fönster.

Jag saknar det här promenadvädret. Det är jättefint ute nu, men när
jag går ut så blir det bara jobbigt.

Slagsmål på liv och död

Det finns några människor som är riktigt livsfarliga för mig att boxas med. Kör jag tillsammans med en kvinna som är mörkhårig, i bättre form än jag, men som är lika lång som jag, då blir det hus i helvete. Åtminstone om hon boxar med själen i det, så att det gör ont genom mitsarna. "Jag kan bli sådär! Vilken kraft! Nu ska jag testa! Hon ska allt få se att jag också kan." 

Idag körde jag med den farligaste typen av alla, den som troligen märker att jag tänker just så och passar på att förvandlas till världens strängaste militärtränare. Jag höll på att skaffa mig en hjärtattack. Seriöst, jag hade svimningskänsla hela vägen hem. Det skulle kunna vara bra att jag är så infernaliskt envis, men förra året resulterade det i en väldigt onödig och deprimerande fotledsstukning.

Förresten, är det bara jag som får en slags feberfrossa efter att ha tränat på detta vansinniga sätt? Alltså att man börjar huttra under täcket när man ska sova, medan musklerna börjar utveckla riktigt, riktigt rejäl träningsvärk?Hur som helst, sådan frossa lär jag få inatt. Jag borde bli mer som Marty Mcfly. Som han är i sista filmen förstås!

Så här tjusig fot kan man få om man 

har dumdristigt stark kämpaglöd. Chicken?

Kärleksbantning

Det här inlägget tänker jag tillägna en viktig person. En person utan vars hjälp jag tror att jag inte hade kommit nästan någon vart alls på vågen. Att gå ner i vikt tillsammans med någon låter som ett väldigt uttjatat tips, men det kan verkligen funka.

Både jag och min pojkvän Anders har länge varit tjockisar. Jag några år längre, om jag minns hans barndomshistorier rätt. Vi hittade varandra på ett litet community, "vintervila" när jag var 17, och ett år senare skedde relationsutvecklingen explosionsartat från att i december börja chatta någon gång i veckan, till att i februari bli tillsammans andra gången vi träffades irl. Jag tror att vi båda såg oss själva som "den som blivit utan kärlek", eftersom bådas självförtroende låg i botten pga fetma och diverse tonårsmaror. Lyckan sprudlade, och våra ögon tindrar fortfarande, 4 år senare, när vi ses efter de vanliga två veckornas distans (vi bor en tvåtimmars tågresa ifrån varandra).

Vi höll båda två ständigt på med halvhjärtade "komma i form"-försök. Det gör man väl alltid om man har ett BMI över 30. Jag lyckades tappa 5-10 kilo när jag flyttade hemifrån och började träna på gym, men efter ett tag började jag sakta men säkert falla tillbaka i att gå upp i vikt istället för ner. Senhösten har alltid varit min svagaste tid.

Efter att ha stärkt varandras dåliga självförtroende och självkänsla några år, kunde vi äntligen ta tag i saken ordentligt någon gång vid årskiftet 2010-2011. Jag har aldrig haft någon större passion för att att leta och laga nya recept, och har inte kunnat vara strikt med mat, som jag ju i alla fall tycker väldigt mycket om att äta. Min styrka är min träningslust, men utan förmåga att läsa in sig på hur man ska sköta maten räcker det inte. Därför är det så fantastiskt bra med kompletterande draghjälp utifrån! Jag skryter om mina träningseskapader varje kväll så att Anders jagas till att hålla sina promenadvanor, och hans styrka är att plugga på vad man kan göra i matväg, och att säga stopp.

Nu verkar vi ha klockat viktnedgången med varandra, så att vi har nästan exakt lika många kilo övervikt kvar hela tiden. Visst är det lustigt, det här med kärlek?

Sommaren 2011, fortfarande rätt tjocka, men pigga, fräscha och skitglada.

Smygförkylningar

Jag blir nästan aldrig sjuk nu för tiden. Jag antar att det är för att jag tränar så mycket. Ibland händer det att jag känner mig lite småkrasslig och tänker "jaha imorgon kommer jag ligga däckad", men de profetiorna har inte gått i uppfyllelse på minst ett halvår - peppar, peppar ta i trä. Nu är jag där igen: lindrigt halsont och lite snorig (av någon anledning bara på höger sida) och seg i huvudet. 

Vårförkylningar är det väl kanske meningen att man ska ha. Men är det tillräckligt för att avstå dagens styrkepass? Det kan ju hända att det bästa är att leva som man brukar, så länge man inte är febrig i alla fall.

Vårtecken för någon vecka sedan: Rinmansparken fick en sjö.

Kilo-ryck och badrapport

Svacka? Vad fasen snackade jag om? Idag väger jag 80,2. Har tappat nästan 2 kg på en vecka. Shit. Det gäller att komma ihåg att nergången oftast märks i stillastående, stillastående, stillastående och sen ett plötsligt ryck. Känns inte alls så långt till målvikten som jag nu bestämmer är 70 kg. Lätt att komma ihåg och ska väl i princip vara perfektion, i BMI-form i alla fall.

Kanske bastandet i fredags fick det att lossna? Det funkade för övrigt bra att gå på badet själv, simmade 40 längder i deras breda motionsbana, utforskade äventyrsbadet lite, och hängde på relaxen minst två timmar. Vågmaskin och att springa uppför trappor till rutschkanor är förresten utmärkt träning! Tuffaste träningen hade nog dock varit att vara bastuvärd på en bastusittning jag gick på. En karl stod och viftade skithårt med en handduk för att sprida värme och aromer, hippiestyle. I kokande 108 grader. Man måste nog vara i extremt bra form för att klara det utan att svimma av. Det gjorde han lyckligtvis inte!

Jag kände inga som helst komplex över att gå runt i baddräkt. Okej, lite när jag satt ner, eftersom min mage är väldigt sladdrig nu, men annars var jag snarare exhibitionistisk för att jag är så stolt över vad jag åstadkommit.

Stark och riktigt fin indisk rätt jag och Anders åt igår. 

Biffar som kokas i en sås med lök, tomat och grejer.

Den hette något med kofta. LCHF-vänlig såklart!

Bryta gruppnormen

Idag ska jag testa att gå på äventyrsbad i kombination med något slags halv-spa ensam, på Skövde Arena. Människan som bokade in mig lät beklagande när jag sa att jag bara behöver en tagg. Taggen är alltså en låsgrej som man använder för att få röra sig mellan de olika områdena, jag betalar för allihop för att både få motionera för femte dagen i rad, och få avslappning efter det. Verkar som en najs avslutning på min träningsvecka.

Är det inte tillåtet att göra nöjesgrejer på egen hand? Skit samma, jag har lust med det och pojkvännen min som jag åker till Skövde för vill inte följa med! Hej normer, här kommer jag!

Om att vilja

”Du är så duktig! Man ser, bara man verkligen vill kan man göra massor!” Detta får jag höra ibland. Personer som säger detta menar inget illa alls, det är jag säker på. Men jag stör mig något enormt på det. Det är inte viljan som skiljer en tjock person från en som har slutat vara tjock. Det är oerhört nedlåtande att påstå något sådant. Att lyckas gå ner i vikt är en komplicerad process, som jag skulle säga är 50% fysiologisk och 50% psykologisk.

För mig har mitt psykologiska genombrott för viktnedgång troligen varit att bli mer snäll mot mig själv. Det låter som en paradox att bli mer snäll samtidigt som man är disciplinerad, men så här har det funkat:

Om jag failar och presterar dåligt på ett träningspass, eller inte riktigt klarar av att äta nyttigt, då är jag tillåten att faila en stund. Det är okej. Om man känner sig okej med att tagga ner en stund kan man hämta krafter trots att man är ”dålig”, och det går senare bra att hoppa upp på hästen igen. En person som inte lyckas känna att det är okej att ”vara dålig” när man försöker åstadkomma något, kan inte återhämta sig under den dåliga perioden, utan läget blir en ond cirkel som bara blir värre och värre. Till slut orkar man inte mer självmobbing och ger upp. Istället för att tycka att det är okej att man är dålig på att hålla en diet superkonstant, eller att man inte orkar träna fullt ut när man har sovit dåligt, lurar man sig själv att det som är okej är att låta bli att göra saker man är dålig på.

Boven som stoppar viktnedgången heter alltså dålig självkänsla, och är något mycket farligt och svårhanterat. Det går att bli bättre på att vara dålig, vilket är en nödvändig talang om man ska göra en stor mödosam förändring. Därför är orden ”bara man verkligen vill kan man” något som verkligen inte hjälper.

Blod – När man försöker sig på saker man inte brukar göra kan man falla och göra sig illa (både bokstavligt och bildligt).

Svett – Frodo och Sam kom inte till Mordor genom att magiskt vilja det. Det var ett stordåd med extrema insatser.

Tårar – När det går dåligt blir man ledsen. När man är ledsen över något övrigt icke relaterat går det också sämre. Men det är naturligt att bli ledsen när man bryr sig otroligt mycket om något, och också ett tecken på att det finns en kraft att använda till det.

TLDR: det är en knepig process att gå ner i vikt, och det är inte särskilt patetiskt att välja att stanna hemma i Fylke istället för att riskera allt och vandra, vandra, plågas och återigen vandra till Domedagsberget. Men det är bättre att göra än att inte göra.

Så här kan det kännas om man har dålig självkänsla: 

att man har ett strängt säkerhetsbolag som bevakar och kvalitetssäkrar allting man gör, 

och är något inte så bra, avslås det.

Svackor och gnäll

Yttre omständigheter påverkar hur pass väl man sköter sig. Just nu erkänner jag att det är knepigt att sköta sig. Jag frustrerar ihjäl över min dator som jag ägnar ca 4 timmar per dag åt att felsöka, springer till skolan och jobbar för att kunna koncentrera mig på annat än hur arg jag är på min dator, och oroar mig över framtiden efter examen. Att försöka vara en balanserad person som går på diet och tränar fyra gånger i veckan blir ihop med detta riktigt jobbigt.

Förra veckan var den värsta dagen fredagen. Jag var så fasansfullt frustrerad och arg, och typiskt nog var boxningen då fullbokad när jag kom till Friskis. Den har aldrig tidigare varit fullbokad när jag gått på den, men nu skulle den ju så klart vara det. Väsande fick jag gå in i gymmet för att köra kondition istället. Döm om min förvåning när det faktiskt gjorde mig på bättre humör, när allt jag egentligen ville vara att stampa mig hem, kasta saker omkring mig och ramla ihop och gråta teatraliskt. Jag upptäckte att jag orkade springa på löpband 15 min istället för de 8 jag tidigare körde, och fick det där trötta meditativa lugnet som kommer av att sakta men säkert göra sig av med energi för en positiv sak. Vips så hade jag tränat 45 min. Inte alls lika bra som att boxas 85 min, men väldigt mycket bättre än att gå hem och gråta.

Ett annat problem är att om man deppar, vill man trösta sig med socker. Tur att det finns 90-procentig choklad att trycka i sig som substitut, men även det går att äta för mycket av. 14 kolhydrater i en hel kaka är inte farligt för snacks, men jag har haft lite huvudvärk, vilket troligen tyder på att jag ändå fått i mig för mycket.

Idag blir det ingen bild för jag har inte externa hårddisken med fotona inkopplad :( Nu ska jag på spinning och dränka mina sorger i svett och för hög musik!

Kompisträning

Igår fick jag med mig min kompis Amanda på jympan jag brukar gå på. Som den effektivitetsberoende människa jag är, tycker jag att något av det trevligaste som finns är att träna tillsammans med kompisar. Tränar man fyra gånger i veckan blir det liksom väldigt skönt om man kan klämma in någon extra aktivitet under den tiden. Just jympa är inte speciellt social träning, men det blir alltid bra pratstunder innan och efter. Lite som att ha en bio-dejt.

När jag ska till att släpa med mig någon på ett pass som jag ofta går på, kan jag bli väldigt ivrig. Möjligen på en skrämmande nivå. Jag är så fasansfullt stolt över vad jag numera kan få min kropp att göra, samtidigt som jag är passionerat kär i mina återkommande pass och vill dela med mig av deras fantastiskhet. ”Hur tycker du att det gick?” ”Den här rörelsen är min favorit!” Det allra roligaste kan vara att ta med sig någon ovan person in i gymmet och få glänsa lite genom att instruera och peppa som en professionell personlig tränare. Träningsovana personer som vill utsätta sig för min så kallade expertis, är dock ganska sällsynta. Det är rätt logiskt.

På mitt favoritpass, boxningen, får man socialisera vare sig man vill eller inte. Jag går så gott som alltid dit utan en partner och får slåss med nya människor varje gång. Ibland är de två meter långa och håller på att slå ens axlar ur led, ibland är de nya och svårlärda, och ibland är de alldeles perfekta. Väldigt givande är det, hur som helst. Jag har fått mig ett antal nya bekantskaper på detta sätt, som är väldigt trevliga att återkomma till, och säga hej till på stan. Men mer blir det oftast inte, eftersom jag är en pingvin.

Socially akward penguin. 

(Bild från:  http://troll.me/meme/socially-awkward-penguin/  )

Mina siffor och strategier

Nu är det nog lämpligt att sammanfatta mitt läge. Man frågar inte om en dams vikt, nej, nej, nej. Men att självmant berätta vad min är har jag inga som helst problem med nu för tiden. Jag är 177 cm lång och väger idag 83 kg. Det blir ett BMI på 26,5, alltså den lägre delen av övervikts-blocket. Min viktnedgång nu räknar jag från startpunkten 100 kg, vilket jag vägde vid nyår 2011. Jag kan dock erkänna att jag för några år sedan var uppe och nosade vid 110 kg och BMI 35, vilket är fetma, och en sjuklig sådan.

Träning

Tre pass per vecka körde jag lång tid. Samma pass i gymmet två gånger. Ett pass spinning. Sen började jag köra boxning för ett år sedan. Det tuffaste och mest glödhett aggressiva jag kört.

I november bokade jag en gyminstruktör och sa ”Hej. Jo... jag vill träna skitmycket!” Sen dess har jag kört fyra pass i veckan. Jympa, styrka överkropp, styrka ben, och boxning så klart. Träningen har blivit en väldigt viktig del av min vardag och det känns lite konstigt de dagar då jag vilar från den.

Diet

För ett år sedan bestämde jag mig för att börja med godisfria perioder. Jag höll ut så länge jag kunde, 1-2 månader, och tillät mig sen att vara lite mer fri och dekadent ett tag igen. Problemet var att det var extremt svårt att stå emot suget, och jag fuskade genom att inte räkna en macka med marmelad som godis. Men det är det ju faktiskt.

Som det hände sig började jag med LCHF för en månad sedan. Min mamma har gått på det mer än ett år och tappat massor, och när min pojkvän började med det verkade maten han åt mycket godare än min. Jag är ganska strikt och äter ingen frukt, bär eller rotsaker. Fast räknar kolhydrater gör jag bara ordentligt när jag står i affären, och jag dricker även saker med sötningsmedel i (sötningsmedel kan höja insulinet genom att lura hjärnan att det är riktigt socker, och grejen med LCHF är att hålla insulinet lågt och jämt). En av de bästa sakerna för mig är att LCHF gör det mycket lättare att stå emot suget efter onyttigheter. Dels för att man är tillåten att käka smarrigt feta såser, men kanske mest för att det jämna insulinet helt enkelt signalerar att du inte behöver socker.

Sexig currygräddsås med fläskytterfilé och ruccola- och 

spenatsallad. Det är inte varje dag man äter så mumsig mat! 

NOT. Omnomnom.

Fetma > Sauron

En tjock liten unge i rödvitrandig tröja på sommaren – supercharmigt. Hon vet knappt om att hon är tjock, anses väldigt gullig, och de flesta andra barn tycker inte heller att något är fel. Men när denna söta flicka växer upp, ökar kilona ännu mer i förhållande till längden. För detta får hon:

• en otrevlig tonårstid
• noll tillit till sin kropp
• dålig självkänsla i allmänhet
• troligen förkortad livslängd
• hudbristningar i mängder
• högt blodtryck med migränanfall

Ett kilo mjöl, gaffeltruck och efterbörd på köpet, som Henrik Dorsin kanske skulle ha uttryckt det. Detta är inte saker hon vill ha. Härskarringen ger definitivt inte förkortad livstid, men en tjockis vill gärna göra sig osynlig, och har ett svårkontrollerat sug, eller om man vill, beroende. Man måste ta sig till domedagsberget och kasta fettet i elden!

Jag heter Johanna, och jag har ett uppdrag som närmar sig sitt ”slut”, nu när jag hållit på med det 22 år. Fettkampen kan aldrig bli så färdig som om man bara skulle behöva förstöra en ond ring. Att ha viktproblem är alltså större pain in the ass än självaste Saurons arméer. Men hur som helst: det här är min resa.

Jag, 8-9 år gammal.