Jag gjorde det i måndags. Det berättade jag skräckslaget och upprivet för min nästa. Sen gjorde jag om det i mindre skala på tisdagen. Sen även på onsdagen. Det berättade jag inte. Sen gjorde jag inte det idag, eftersom jag är så öm. Vad kommer jag göra nästa vecka, när jag kommer hem slutkörd och inte orkar tänka längre än att plocka fram hjärndöda snabbfixet och trycka i mig det så fort så fort så det kanske inte kommer märkas?
Hetsäta råkar väl alla göra någon gång. Men det här är farligt och måste upphöra, så nu berättar jag det man helst aldrig vill berätta för någon, så fort jag bara kan. Misstänker att det blir svårare och svårare att erkänna ju längre man håller det inne. Kanske kan jag se mer objektivt på beteendet om jag skriver om det. Jag kanske fattar att det inte spelar någon roll om någon märker det, men att det spelar all världens roll för min stackars mage och gallblåsa om jag proppar in 100 procent för mycket 400 procent för fort. Det vet jag ju, jag säger det själv, men VET jag?
Vad är det som har hänt, frågar jag mig. Hetsåt gjorde jag ofta back in the day när jag åt socker och satt och grät av skam och självförakt samtidigt som jag var och varannan dag gjorde om det "som tröst". Nej, det är ingen vidare tröst inte. Hetsäter man inom ramarna för lchf blir det väääldigt tungt i magen. Fett, fett, fett och fett. Är det periodiska fastan som fått mig att återfalla?
Jag tror jag kan rätta till det här med lite logik och massor av övning. Och en hel del kärlek och förlåtande till mig själv från mig själv.
