Hej mina vänner! Jag såg just en jättebra debatt på lite samma tema som jag skrev om i det förra inlägget. De pratade om denna bok: Wellnessyndromet. Författaren var med på läktaren och förklarade och fick skäll av företagspampar som låtsades att grupptryck inte finns, för att de ville få ut maximal prestation ur sina anställda. Det var ganska talande. Jag kommer nog gå och köpa boken i ren protest mot de oförstående.
Samtidigt lade jag nyligen ut en länk på Facebook, som verkar dra åt motsatt håll. Det var en krönika om påsk-ångesten över allt socker som omringar och som det tjatas om att vi måste unna oss "för det är ju ändå påsk". Hur går detta ihop? Man kanske kan koka ner dessa två ståndpunkter till: ge fan i att moralisera över människors privata vanor, humör eller vikt, vare sig den verkar nyttig eller ej.
Att unna sig vid påsk är väl kanske moraliskt eftersom påskäggs-mysandet gör att det verkar som om man är nöjd och lycklig som i en perfekt reklamfilm. Man ska äta marsipanäggen lyckligt kollektivt och sen gå och träna sig hälsosam igen, kollektivt. Man ska absolut inte belasta vården med vare sig depression över att man inte kan äta hur mycket godis som helst, eller med fetma. Lyckan och hälsan ska uppnås med eget ansvar, men fasaden ska hållas kollektivt. Och det upprör mig så in i norden. Jag hör ofta konversationer som ena dagen lyder "lite extra fläsk betyder bara att man är glad" och nästa dag låter "zumban var så härligt, jag kände mig lätt som en fågel". Man får inte fågelflås automatiskt medan man unnar sig bullarna. Och det är inte alltid härligt att maxa, ofta är det är rent av smärtsamt. Kan man tänka sig? ;)
Därför vill jag uppmana dig: är du inte lycklig, skit i att le och tindra med ögonen. Säg ibland hur jävla tråkigt du hade på gymmet här om dagen, men att det känns ok att ha fått det gjort. Tycker du bättre om andra hobbys än att pressa, boosta och maxa inför publik på ett grupp-pass eller lopp - spendera din fritid med dem istället. Vill du undvika viss mat fast du tycker den är god, gör även det, och be moralchefer och moralvänner över lycka och hälsa att dra åt helvete, för de har inte veto över din kropp :) Att hålla vikten är ett arbete, och att uppehålla social tillhörighet är också ett arbete. Undvik gärna att kommentera både vilken liten bit tårta jag tar till fikat, och att jag just nu inte vill följa med på yoga eller löprundor. Tack så mycket!
lördag 4 april 2015
torsdag 19 juni 2014
Tjock på insidan
Nu blir det personligt och aktuellt: förra helgen hade jag PMS i full blom en eftermiddag hemma hos min pojkvän. Den där känslan i kroppen då små oskyldiga missräkningar gör fysiskt ont och känns oöverstigliga. Tidigare på dagen hade vi varit och köpt kläder och jag ville ha den nya t-shirten när vi skulle gå ut en sväng igen:
"Roligt med nya kläder :) Hmm, fastnar den inte lite väl mycket över hängmagen? Passar jag verkligen i den här färgen? : ( Jag tar den andra... men den här är ju kanske lite för tajt. Folk kommer bli arga för att det syns att min mage inte är platt. Åhhh jag kommer aldrig bli av med den här uppsvullenheten efter förkylningen för jag är helt hopplös wääääähhh."
Det blev en lång stilla kramstund i soffan för att lugna den kapitulerade tjejen, istället för en spontan smidig promenad. Jag kravlade mig upp igen efter en ordentlig dos förståelse och ömhet, men hade Anders inte varit på humör för att kunna ge det, hade troligen hela kvällen varit förstörd. Allt för att jag inte ville störa andra eller skämma ut min älskling genom att se lite tjock ut.
Nu hade jag ju inte alla hästar hemma på det hormonella planet den gången, men jag kan lugnt garantera att jag har blivit traumatiserad for life av att växa upp med fetma. Eller rättare sagt av att växa upp med det både direkta och diskreta skällandet på mig och på andra för att vi var feta.
Numera blir jag fortfarande skälld på, eftersom minnet ligger så nära till hands. Jag försöker aldrig pådyvla någon annan min kosthållning eftersom det är en otrevlig sak att göra, men förr eller senare börjar folk snegla när jag fikar i extremt liten skala och med stor andakt, och varför jag sitter och kladdar med pålägget direkt i handen när jag är på kurs. Ofta när folk får veta att jag kör LCHF blir de upprörda för att jag har samma BMI som de har. Så länge ett problem inte är visuellt är det tydligen oförskämt att det går att lista ut att man arbetar med det ändå. Jag måste skynda mig att förklara att jag är störd på det viset att jag är beroende av mat. Att jag får anfall som en riktig knarkare och fyller tomhet i själen med något som smakar gott, utan att ens smaka på det innan det slinker ner. I stor skala. Det är ett psykiskt problem med fysiska konsekvenser. Men precis som alla andra, vet även jag att det inte är bra för den fysiska hälsan att vara tjock, så LCHF hjälper mig att hålla situationen så smärtfri som möjligt när jag fortsätter jobba vidare med min självkänsla och mitt matmissbruk.
Jag har fått en hel del "komplimang"-kommentarer om att "vadå du ser inte tjock ut, då är det dåligt att inte äta vad man vill". Det gör mig också illa eftersom den gör tydlig skillnad mellan finheten i att vara smal och tjock. Jag brukar säga tack, för komplimanger ska man suga i sig. Men det där dåliga "tjock" var jag större delen av mitt liv, och det kan jag lätt råka bli igen om jag just äter vad jag vill. Eller snarare vad min hjärnas belöningssystem och kapitalismen vill att jag ska äta. Jag kan bara inte få ut ur min skalle hur värdelös jag är om jag inte kan kontrollera hur mycket jag väger. Det är verkligen inte ett mysterium.
Jag fick inspiration till att skriva detta från ett annat blogginlägg jag känner igen mig mycket i och som därför skänkte tröst: Kan jag inte få vara tjock ifred?
"Roligt med nya kläder :) Hmm, fastnar den inte lite väl mycket över hängmagen? Passar jag verkligen i den här färgen? : ( Jag tar den andra... men den här är ju kanske lite för tajt. Folk kommer bli arga för att det syns att min mage inte är platt. Åhhh jag kommer aldrig bli av med den här uppsvullenheten efter förkylningen för jag är helt hopplös wääääähhh."
Det blev en lång stilla kramstund i soffan för att lugna den kapitulerade tjejen, istället för en spontan smidig promenad. Jag kravlade mig upp igen efter en ordentlig dos förståelse och ömhet, men hade Anders inte varit på humör för att kunna ge det, hade troligen hela kvällen varit förstörd. Allt för att jag inte ville störa andra eller skämma ut min älskling genom att se lite tjock ut.
Nu hade jag ju inte alla hästar hemma på det hormonella planet den gången, men jag kan lugnt garantera att jag har blivit traumatiserad for life av att växa upp med fetma. Eller rättare sagt av att växa upp med det både direkta och diskreta skällandet på mig och på andra för att vi var feta.
Numera blir jag fortfarande skälld på, eftersom minnet ligger så nära till hands. Jag försöker aldrig pådyvla någon annan min kosthållning eftersom det är en otrevlig sak att göra, men förr eller senare börjar folk snegla när jag fikar i extremt liten skala och med stor andakt, och varför jag sitter och kladdar med pålägget direkt i handen när jag är på kurs. Ofta när folk får veta att jag kör LCHF blir de upprörda för att jag har samma BMI som de har. Så länge ett problem inte är visuellt är det tydligen oförskämt att det går att lista ut att man arbetar med det ändå. Jag måste skynda mig att förklara att jag är störd på det viset att jag är beroende av mat. Att jag får anfall som en riktig knarkare och fyller tomhet i själen med något som smakar gott, utan att ens smaka på det innan det slinker ner. I stor skala. Det är ett psykiskt problem med fysiska konsekvenser. Men precis som alla andra, vet även jag att det inte är bra för den fysiska hälsan att vara tjock, så LCHF hjälper mig att hålla situationen så smärtfri som möjligt när jag fortsätter jobba vidare med min självkänsla och mitt matmissbruk.
Jag har fått en hel del "komplimang"-kommentarer om att "vadå du ser inte tjock ut, då är det dåligt att inte äta vad man vill". Det gör mig också illa eftersom den gör tydlig skillnad mellan finheten i att vara smal och tjock. Jag brukar säga tack, för komplimanger ska man suga i sig. Men det där dåliga "tjock" var jag större delen av mitt liv, och det kan jag lätt råka bli igen om jag just äter vad jag vill. Eller snarare vad min hjärnas belöningssystem och kapitalismen vill att jag ska äta. Jag kan bara inte få ut ur min skalle hur värdelös jag är om jag inte kan kontrollera hur mycket jag väger. Det är verkligen inte ett mysterium.
Jag fick inspiration till att skriva detta från ett annat blogginlägg jag känner igen mig mycket i och som därför skänkte tröst: Kan jag inte få vara tjock ifred?
fredag 14 februari 2014
Hardships och filosofisk mognad
Jag har varit tyst länge. Dels är det för att jag har insett att man blir knäpp av att tänka för mycket på sina mat- och träningsvanor, som jag accepterat som helt okej för tillfället (fortfarande lchf, 2 träningspass i veckan och lite vardagsmotion). Den andra halvan beror på att jag haft en märklig ångestfylld period.
I somras försade pappa sig: hans sjukdom Dystrofia myotonika 1 ÄR ärftlig, så till den grad att det är 50% risk att barn till en sjuk förälder också blir sjukt. Det hände på midsommarafton, hemma hos min pojkväns föräldrar. Tjoho! Jag ville inte riktigt utsätta mig för att googla pappas åkomma ordentligt förut, så jag hade girigt svalt den vita lögnen om motsatsen. Det blev en stor jordbävning i mina förväntningar på hur livet ska vara. Jag blev helt besatt av tanken på att sjukdomen har väldigt många konsekvenser och inte är tillräckligt vanlig för att ha ordentligt med forskning. Allt, milda makaroners moster, och vad som helst - kunde bero på DM och betyda undergång och splatterfilms-operationer:
"Jag har lite blåmärken på låren. Åh jag kommer dö."
"Jag är så blyg och grinig idag. Jag måste ha det psykiska handikappet hos DM. Ingen kan förstå mig."
"Gaser i magen? Muskeln vid magmunnen har slutat fungera :("
"Jag kommer bli lämnad ensam för att jag kommer bli en belastning i förtid ;_;"
Ve och fasa.
Eftersom detta gjorde att min hypokondri stod i full blom, har jag utrett saken så gott jag kunnat. Jag har blivit undersökt av neurologer, både med gummihammare, nålar, och elektroder. Än så länge är jag frisk och de säger att risken att sjukdomen utvecklas senare när man inte har några symptom i min ålder, är väldigt liten. Mina problem med fingrar, knän och så vidare, beror bara på de överrörliga lederna. Skönt. Jag väntar också på ett blodprov som jag tror kommer visa om jag är anlagsbärare. Jag vet inte, vissa i vården förklarar inte saker så noga. Jag får fortfarande stressituations-utlöst panikångest ibland, men myyycket mer sällan efter att jag fick veta helt säkert att hjärtklappningen och smärtorna jag får av det inte är farliga.
Nu går det alltså åt rätt håll igen, och jag har kommit till ganska häftiga insikter om livet. Är jag anlagsbärare kanske jag ska låta bli att skaffa biologiska barn, eftersom sjukdomen förvärras (ibland REJÄLT) när den ärvs från någon med två X bland kromosomerna. Men spelar det så stor roll om barnen är biologiska? Vill jag ens ha barn? Jag vet inte. Det är faktiskt inte en självklarhet för NÅGON att kunna få barn. Man kan tillfredsställa behovet av att göra en medmänsklig insats på fler sätt. Vara snäll och sånt? Man är väldigt inprogrammerad på barnproducerande – alla ska göra sig en familj – och detta har öppnat mina ögon för att man kan leva för att göra andra saker också. Man kan göra typ vad som helst som man tycker är intressant. Visst är det coolt?!
Åh, trevlig alla hjärtans dag på er :) Varning för enorma Harry Potter-spoilers i videon, men den ger i alla fall mig underbara rysningar och hjärn-magi <3
I somras försade pappa sig: hans sjukdom Dystrofia myotonika 1 ÄR ärftlig, så till den grad att det är 50% risk att barn till en sjuk förälder också blir sjukt. Det hände på midsommarafton, hemma hos min pojkväns föräldrar. Tjoho! Jag ville inte riktigt utsätta mig för att googla pappas åkomma ordentligt förut, så jag hade girigt svalt den vita lögnen om motsatsen. Det blev en stor jordbävning i mina förväntningar på hur livet ska vara. Jag blev helt besatt av tanken på att sjukdomen har väldigt många konsekvenser och inte är tillräckligt vanlig för att ha ordentligt med forskning. Allt, milda makaroners moster, och vad som helst - kunde bero på DM och betyda undergång och splatterfilms-operationer:
"Jag har lite blåmärken på låren. Åh jag kommer dö."
"Jag är så blyg och grinig idag. Jag måste ha det psykiska handikappet hos DM. Ingen kan förstå mig."
"Gaser i magen? Muskeln vid magmunnen har slutat fungera :("
"Jag kommer bli lämnad ensam för att jag kommer bli en belastning i förtid ;_;"
Ve och fasa.
Eftersom detta gjorde att min hypokondri stod i full blom, har jag utrett saken så gott jag kunnat. Jag har blivit undersökt av neurologer, både med gummihammare, nålar, och elektroder. Än så länge är jag frisk och de säger att risken att sjukdomen utvecklas senare när man inte har några symptom i min ålder, är väldigt liten. Mina problem med fingrar, knän och så vidare, beror bara på de överrörliga lederna. Skönt. Jag väntar också på ett blodprov som jag tror kommer visa om jag är anlagsbärare. Jag vet inte, vissa i vården förklarar inte saker så noga. Jag får fortfarande stressituations-utlöst panikångest ibland, men myyycket mer sällan efter att jag fick veta helt säkert att hjärtklappningen och smärtorna jag får av det inte är farliga.
Nu går det alltså åt rätt håll igen, och jag har kommit till ganska häftiga insikter om livet. Är jag anlagsbärare kanske jag ska låta bli att skaffa biologiska barn, eftersom sjukdomen förvärras (ibland REJÄLT) när den ärvs från någon med två X bland kromosomerna. Men spelar det så stor roll om barnen är biologiska? Vill jag ens ha barn? Jag vet inte. Det är faktiskt inte en självklarhet för NÅGON att kunna få barn. Man kan tillfredsställa behovet av att göra en medmänsklig insats på fler sätt. Vara snäll och sånt? Man är väldigt inprogrammerad på barnproducerande – alla ska göra sig en familj – och detta har öppnat mina ögon för att man kan leva för att göra andra saker också. Man kan göra typ vad som helst som man tycker är intressant. Visst är det coolt?!
Åh, trevlig alla hjärtans dag på er :) Varning för enorma Harry Potter-spoilers i videon, men den ger i alla fall mig underbara rysningar och hjärn-magi <3
onsdag 29 maj 2013
Medicinen ger många fina biverkningar
Sträcker på mig. Går till spegeln och ser på mig själv från sidan i spegeln. Axlarna är inte alls där de enligt min hjärna befinner sig. De pekar framåt trots att jag bröstar upp mig, och när jag rättar till enligt spegelbilden sticker det läskigt eftersom de är så vana vid att hänga framåt och neråt.
Idag fick jag äntligen lite proffshjälp med de överrörliga lederna och att jag får ont av datorjobbandet. Jag blev väldigt glad över den engagerade sjukgymnasten som hela tiden sa saker som "du och jag vill ju helst sitta så här och vika ihop oss för att det verkar avslappnat och mysigt" och "...medicinen som vi behöver ger ju i alla fall många andra positiva saker också, eftersom den består av träning!" Ja, han hade också överrörliga leder.
Mittenknogarna på fingrarna, tummen, handlederna, axlarna och vristerna är värst. Han undersökte mig först genom att ta tag i vardera skelettdel och känna hur mycket man kan röra dem i förhållande till varandra. "Man ska ha glapp för annars kan man inte röra sig, men det här var verkligen rejäla saker. Du är jättemjuk." Sen körde han överrörlighetstestet genom att böja olika leder så mycket det gick och se om jag började grimasera. Det gjorde jag inte, men hade saker och ting varit rätt hade jag det. Det enda testet där jag var normalstel var när man böjer sig mot golvet med raka ben och rygg.
Klart att ortopeden som undersökte min konvalescenta fot efter sprickan i vristen trodde att jag skulle skrika när han vred den hit och dit. Jag fattade inte riktigt varför han väntat sig det då, för "vadå, den brukar ju vrida sig sådär när jag vilar".
Den äntligen riktigt användbara ordinationen bestod av en lång Johanna-anpassad lista med muntliga tips:
Styrketräna hårt på baksidan av kroppen och på den sida av lederna som drar åt rätt håll. Skit i den andra sidan och att stretcha. Låt bli pull downs och andra saker där man har armarna ovanför huvudet, samt armhävningar om de ger låsningskänsla i axlarna. Vill jag ändå köra bröst för att det är roligt att vara stark ska jag göra det i bänkpress eftersom det ger bättre kontroll på axlarna när man har stöd för skulderbladen. Kläm lite hårdare än vad som verkar nödvändigt på grejer, om jag lyfter eller drar tungt – är musklerna spända stenhårt kan inte lederna dras isär mer än brukligt. Undvik träningsformer som är kaosiga, tänk på fötterna och på axlarna som lätt kan hoppa ur led av en smäll eller konstig rörelse :( Försök sluta sova ihopvikt genom att linda något i armveck och på handlederna. Använd stöd under handlederna när jag jobbar för att tvinga dem raka, men se till att träna musklerna där eftersom de blir svagare då.
Och så till den dyra biten: Skaffa en balansplatta för foten för bövelen, en mer ergonomisk mus än jag använder hemma och på konsultkontoret, och en stol hemma som inte är en jävla köksstol!!!
Så. Mycket. Att. Rätta. Jag är glad för upprättelse och hjälp men åh så mycket att smälta.
Idag fick jag äntligen lite proffshjälp med de överrörliga lederna och att jag får ont av datorjobbandet. Jag blev väldigt glad över den engagerade sjukgymnasten som hela tiden sa saker som "du och jag vill ju helst sitta så här och vika ihop oss för att det verkar avslappnat och mysigt" och "...medicinen som vi behöver ger ju i alla fall många andra positiva saker också, eftersom den består av träning!" Ja, han hade också överrörliga leder.
Mittenknogarna på fingrarna, tummen, handlederna, axlarna och vristerna är värst. Han undersökte mig först genom att ta tag i vardera skelettdel och känna hur mycket man kan röra dem i förhållande till varandra. "Man ska ha glapp för annars kan man inte röra sig, men det här var verkligen rejäla saker. Du är jättemjuk." Sen körde han överrörlighetstestet genom att böja olika leder så mycket det gick och se om jag började grimasera. Det gjorde jag inte, men hade saker och ting varit rätt hade jag det. Det enda testet där jag var normalstel var när man böjer sig mot golvet med raka ben och rygg.
Klart att ortopeden som undersökte min konvalescenta fot efter sprickan i vristen trodde att jag skulle skrika när han vred den hit och dit. Jag fattade inte riktigt varför han väntat sig det då, för "vadå, den brukar ju vrida sig sådär när jag vilar".
Den äntligen riktigt användbara ordinationen bestod av en lång Johanna-anpassad lista med muntliga tips:
Styrketräna hårt på baksidan av kroppen och på den sida av lederna som drar åt rätt håll. Skit i den andra sidan och att stretcha. Låt bli pull downs och andra saker där man har armarna ovanför huvudet, samt armhävningar om de ger låsningskänsla i axlarna. Vill jag ändå köra bröst för att det är roligt att vara stark ska jag göra det i bänkpress eftersom det ger bättre kontroll på axlarna när man har stöd för skulderbladen. Kläm lite hårdare än vad som verkar nödvändigt på grejer, om jag lyfter eller drar tungt – är musklerna spända stenhårt kan inte lederna dras isär mer än brukligt. Undvik träningsformer som är kaosiga, tänk på fötterna och på axlarna som lätt kan hoppa ur led av en smäll eller konstig rörelse :( Försök sluta sova ihopvikt genom att linda något i armveck och på handlederna. Använd stöd under handlederna när jag jobbar för att tvinga dem raka, men se till att träna musklerna där eftersom de blir svagare då.
Och så till den dyra biten: Skaffa en balansplatta för foten för bövelen, en mer ergonomisk mus än jag använder hemma och på konsultkontoret, och en stol hemma som inte är en jävla köksstol!!!
Så. Mycket. Att. Rätta. Jag är glad för upprättelse och hjälp men åh så mycket att smälta.
 |
Här kan ni glutta på mig för 2-3 år sedan och begrunda att armbågarna
inte anses särskilt överrörliga.
|
lördag 4 maj 2013
Bättre mage, ostyriga leder
Det var en bra grej att sluta fasta. Det tog mer än två veckor att sluta få gallstensanfall vid varje måltid, och en stor minskning av portionsstorleken, framförallt andelen kött och fett. Nu äter jag liten frukost vid 8-9, lunch med jättemycket sallad vid 11-12, vissa dagar träningsmellanmål vid 15-16 och middag vid 18 eller 19:30. Är man senare sugen är det helt okej att snacksa. LITE.
Emellertid insåg jag nyss att jag idag har glömt att äta frukost. Jag brukar äta den i form av en bit lchf-pizza medan jag jobbar, och som bekant brukar man vara ledig på lördagar. Jag är inte på något sätt trött, men jag känner att jag är hungrig. Utan några egentliga negativa bi-känslor. Gallblåsa, u so silly.
I torsdags var jag på vårdcentralen för att jag gång på gång får "anfall" av smärta i alla leder i högra armen. Alltså av att ha suttit vid datorn för mycket. Läkaren sa "gå till en sjukgymnast", och ville ta blodprov mot reumatism när jag ändå var där. Det ville inte jag så jag gick till gymmet istället! Nej, jag är aldrig stel i lederna, jag är överrörlig och spänd.
Tyvärr börjar jag mer och mer frukta att jag trots vad pappa själv säger, har ärvt hans sjukdom, dystrofia myotonika. Den kan ge gråstarr, gör att musklerna inte kan slappna av direkt efter anspänning, och att de försvagas mer och mer. Med åren blir det riktigt farligt, eftersom det finns väldigt viktiga muskler. Typ hjärtat och diafragman. När jag gör armhävningar och då tynger riktigt hårt på händerna, får jag jätteobehaglig kramp i fingrarna, det är som att de spänner sig både bakåt och framåt samtidigt. Ungefär samma sak händer om jag lyfter eller drar något tungt mot mig: jag får en jätteobehaglig känsla av att senor och muskler liksom slirar okontrollerat spänt, och på grund av det lyckas jag inte avancera i nästan några styrkeövningar. När jag var liten brukade det hända med mina knän om jag låg på mage och viftade smalbenen i luften. Numera händer det nog inte eftersom jag helst undviker att göra så... Även faktumet att jag i perioder gnisslar tänder så jag knappt kan öppna munnen på morgonen skulle kunna vara ett symptom på dystrofia myotonika. Jag orkar inte riktigt ta tag i det så jag ska kanske försöka distrahera mig från det ett tag till i alla fall. Det vore typ ett jävla jobbigt jävla skit.
Men rygg och mage, där jävlar kör jag! 15 kilo mot bröstet vid rygglyft i ställning, och låååångsamma bakvända situps.
Ett extremt fall av dystrofia myotonika med rejäla kramper.
Emellertid insåg jag nyss att jag idag har glömt att äta frukost. Jag brukar äta den i form av en bit lchf-pizza medan jag jobbar, och som bekant brukar man vara ledig på lördagar. Jag är inte på något sätt trött, men jag känner att jag är hungrig. Utan några egentliga negativa bi-känslor. Gallblåsa, u so silly.
I torsdags var jag på vårdcentralen för att jag gång på gång får "anfall" av smärta i alla leder i högra armen. Alltså av att ha suttit vid datorn för mycket. Läkaren sa "gå till en sjukgymnast", och ville ta blodprov mot reumatism när jag ändå var där. Det ville inte jag så jag gick till gymmet istället! Nej, jag är aldrig stel i lederna, jag är överrörlig och spänd.
Tyvärr börjar jag mer och mer frukta att jag trots vad pappa själv säger, har ärvt hans sjukdom, dystrofia myotonika. Den kan ge gråstarr, gör att musklerna inte kan slappna av direkt efter anspänning, och att de försvagas mer och mer. Med åren blir det riktigt farligt, eftersom det finns väldigt viktiga muskler. Typ hjärtat och diafragman. När jag gör armhävningar och då tynger riktigt hårt på händerna, får jag jätteobehaglig kramp i fingrarna, det är som att de spänner sig både bakåt och framåt samtidigt. Ungefär samma sak händer om jag lyfter eller drar något tungt mot mig: jag får en jätteobehaglig känsla av att senor och muskler liksom slirar okontrollerat spänt, och på grund av det lyckas jag inte avancera i nästan några styrkeövningar. När jag var liten brukade det hända med mina knän om jag låg på mage och viftade smalbenen i luften. Numera händer det nog inte eftersom jag helst undviker att göra så... Även faktumet att jag i perioder gnisslar tänder så jag knappt kan öppna munnen på morgonen skulle kunna vara ett symptom på dystrofia myotonika. Jag orkar inte riktigt ta tag i det så jag ska kanske försöka distrahera mig från det ett tag till i alla fall. Det vore typ ett jävla jobbigt jävla skit.
Men rygg och mage, där jävlar kör jag! 15 kilo mot bröstet vid rygglyft i ställning, och låååångsamma bakvända situps.
torsdag 11 april 2013
När det går snett erkänner man, och gör om och gör rätt
Har du någon gång ätit så mycket och så fort att du på riktigt trott att du skulle dö knall och fall av det enstaka tillfället?
Jag gjorde det i måndags. Det berättade jag skräckslaget och upprivet för min nästa. Sen gjorde jag om det i mindre skala på tisdagen. Sen även på onsdagen. Det berättade jag inte. Sen gjorde jag inte det idag, eftersom jag är så öm. Vad kommer jag göra nästa vecka, när jag kommer hem slutkörd och inte orkar tänka längre än att plocka fram hjärndöda snabbfixet och trycka i mig det så fort så fort så det kanske inte kommer märkas?
Hetsäta råkar väl alla göra någon gång. Men det här är farligt och måste upphöra, så nu berättar jag det man helst aldrig vill berätta för någon, så fort jag bara kan. Misstänker att det blir svårare och svårare att erkänna ju längre man håller det inne. Kanske kan jag se mer objektivt på beteendet om jag skriver om det. Jag kanske fattar att det inte spelar någon roll om någon märker det, men att det spelar all världens roll för min stackars mage och gallblåsa om jag proppar in 100 procent för mycket 400 procent för fort. Det vet jag ju, jag säger det själv, men VET jag?
Vad är det som har hänt, frågar jag mig. Hetsåt gjorde jag ofta back in the day när jag åt socker och satt och grät av skam och självförakt samtidigt som jag var och varannan dag gjorde om det "som tröst". Nej, det är ingen vidare tröst inte. Hetsäter man inom ramarna för lchf blir det väääldigt tungt i magen. Fett, fett, fett och fett. Är det periodiska fastan som fått mig att återfalla?
Jag tror jag kan rätta till det här med lite logik och massor av övning. Och en hel del kärlek och förlåtande till mig själv från mig själv.
Jag gjorde det i måndags. Det berättade jag skräckslaget och upprivet för min nästa. Sen gjorde jag om det i mindre skala på tisdagen. Sen även på onsdagen. Det berättade jag inte. Sen gjorde jag inte det idag, eftersom jag är så öm. Vad kommer jag göra nästa vecka, när jag kommer hem slutkörd och inte orkar tänka längre än att plocka fram hjärndöda snabbfixet och trycka i mig det så fort så fort så det kanske inte kommer märkas?
Hetsäta råkar väl alla göra någon gång. Men det här är farligt och måste upphöra, så nu berättar jag det man helst aldrig vill berätta för någon, så fort jag bara kan. Misstänker att det blir svårare och svårare att erkänna ju längre man håller det inne. Kanske kan jag se mer objektivt på beteendet om jag skriver om det. Jag kanske fattar att det inte spelar någon roll om någon märker det, men att det spelar all världens roll för min stackars mage och gallblåsa om jag proppar in 100 procent för mycket 400 procent för fort. Det vet jag ju, jag säger det själv, men VET jag?
Vad är det som har hänt, frågar jag mig. Hetsåt gjorde jag ofta back in the day när jag åt socker och satt och grät av skam och självförakt samtidigt som jag var och varannan dag gjorde om det "som tröst". Nej, det är ingen vidare tröst inte. Hetsäter man inom ramarna för lchf blir det väääldigt tungt i magen. Fett, fett, fett och fett. Är det periodiska fastan som fått mig att återfalla?
Jag tror jag kan rätta till det här med lite logik och massor av övning. Och en hel del kärlek och förlåtande till mig själv från mig själv.
torsdag 7 mars 2013
Periodisk fasta
Här sitter jag på tåget hem från jobbet och känner mig på gränsen till proppmätt. Jag har ätit en rejäl lunch, druckit kaffe med grädde, ätit lite mörk choklad och "för-middag" bestående av en extra allt-gryta. När jag kommer hem kommer jag äta lite middag-middag och kanske något trevligt snack.
Varför gör jag då detta med gott samvete? Jo, jag slutar att äta vid 20:00 och intar sen inget utom massor av vatten innan klockan blir 11:30. Imorgon alltså. Detta kallas för periodisk fasta och ska vara väldigt nyttigt för kroppens arbete med att reparera skadade celler, och det innebär att man håller sig ung och fräsch längre.
Det ska också vara ett sätt att kontrollera och eventuellt tappa vikt i form av fett. Tydliga och vanebundna regler är lättast att följa, och insulinnivån blir väldigt låg och går inte heller upp mycket när man väl äter. Att insulinnivån är låg är bra eftersom energin då inte lagras på magen, utan snarare används till att bygga muskler och... Ta sig runt med!
I början upplevde jag en jätteskillnad vid styrketräning, och kände mig extremt alert och kreativ under förmiddagen. "Vafan, alla kroppsbyggare fuskar ju i hemlighet, det här är ju löjligt lätt", tänkte jag rentav. Sen blev jag van! Allt känns lika segt som vanligt, men det känns helt klart inte segare i alla fall.
Det är ingen jätteskillnad att följa detta om man redan äter LCHF. Mitt blodsocker var redan lågt och jämnt och jag kunde gå utan mat länge utan att uppleva den vrålhunger normala människor brukar lida av. Den största skillnaden är faktiskt att jag får sova längre på morgonen, vilket enligt mig är enormt om man inte behöver lida för att göra det! Mmmmmm, 06:10...
Nedan ser ni mitt vardagskungarike som jag sitter och fastar på om morgnarna och nu åker hem från (Scania i Södertälje).
Varför gör jag då detta med gott samvete? Jo, jag slutar att äta vid 20:00 och intar sen inget utom massor av vatten innan klockan blir 11:30. Imorgon alltså. Detta kallas för periodisk fasta och ska vara väldigt nyttigt för kroppens arbete med att reparera skadade celler, och det innebär att man håller sig ung och fräsch längre.
Det ska också vara ett sätt att kontrollera och eventuellt tappa vikt i form av fett. Tydliga och vanebundna regler är lättast att följa, och insulinnivån blir väldigt låg och går inte heller upp mycket när man väl äter. Att insulinnivån är låg är bra eftersom energin då inte lagras på magen, utan snarare används till att bygga muskler och... Ta sig runt med!
I början upplevde jag en jätteskillnad vid styrketräning, och kände mig extremt alert och kreativ under förmiddagen. "Vafan, alla kroppsbyggare fuskar ju i hemlighet, det här är ju löjligt lätt", tänkte jag rentav. Sen blev jag van! Allt känns lika segt som vanligt, men det känns helt klart inte segare i alla fall.
Det är ingen jätteskillnad att följa detta om man redan äter LCHF. Mitt blodsocker var redan lågt och jämnt och jag kunde gå utan mat länge utan att uppleva den vrålhunger normala människor brukar lida av. Den största skillnaden är faktiskt att jag får sova längre på morgonen, vilket enligt mig är enormt om man inte behöver lida för att göra det! Mmmmmm, 06:10...
Nedan ser ni mitt vardagskungarike som jag sitter och fastar på om morgnarna och nu åker hem från (Scania i Södertälje).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)