Hardships och filosofisk mognad

Jag har varit tyst länge. Dels är det för att jag har insett att man blir knäpp av att tänka för mycket på sina mat- och träningsvanor, som jag accepterat som helt okej för tillfället (fortfarande lchf, 2 träningspass i veckan och lite vardagsmotion). Den andra halvan beror på att jag haft en märklig ångestfylld period.

I somras försade pappa sig: hans sjukdom Dystrofia myotonika 1 ÄR ärftlig, så till den grad att det är 50% risk att barn till en sjuk förälder också blir sjukt. Det hände på midsommarafton, hemma hos min pojkväns föräldrar. Tjoho! Jag ville inte riktigt utsätta mig för att googla pappas åkomma ordentligt förut, så jag hade girigt svalt den vita lögnen om motsatsen. Det blev en stor jordbävning i mina förväntningar på hur livet ska vara. Jag blev helt besatt av tanken på att sjukdomen har väldigt många konsekvenser och inte är tillräckligt vanlig för att ha ordentligt med forskning. Allt, milda makaroners moster, och vad som helst - kunde bero på DM och betyda undergång och splatterfilms-operationer:

"Jag har lite blåmärken på låren. Åh jag kommer dö."
"Jag är så blyg och grinig idag. Jag måste ha det psykiska handikappet hos DM. Ingen kan förstå mig."
"Gaser i magen? Muskeln vid magmunnen har slutat fungera :("
"Jag kommer bli lämnad ensam för att jag kommer bli en belastning i förtid ;_;"

Ve och fasa.

Eftersom detta gjorde att min hypokondri stod i full blom, har jag utrett saken så gott jag kunnat. Jag har blivit undersökt av neurologer, både med gummihammare, nålar, och elektroder. Än så länge är jag frisk och de säger att risken att sjukdomen utvecklas senare när man inte har några symptom i min ålder, är väldigt liten. Mina problem med fingrar, knän och så vidare, beror bara på de överrörliga lederna. Skönt. Jag väntar också på ett blodprov som jag tror kommer visa om jag är anlagsbärare. Jag vet inte, vissa i vården förklarar inte saker så noga. Jag får fortfarande stressituations-utlöst panikångest ibland, men myyycket mer sällan efter att jag fick veta helt säkert att hjärtklappningen och smärtorna jag får av det inte är farliga.

Nu går det alltså åt rätt håll igen, och jag har kommit till ganska häftiga insikter om livet. Är jag anlagsbärare kanske jag ska låta bli att skaffa biologiska barn, eftersom sjukdomen förvärras (ibland REJÄLT) när den ärvs från någon med två X bland kromosomerna. Men spelar det så stor roll om barnen är biologiska? Vill jag ens ha barn? Jag vet inte. Det är faktiskt inte en självklarhet för NÅGON att kunna få barn. Man kan tillfredsställa behovet av att göra en medmänsklig insats på fler sätt. Vara snäll och sånt? Man är väldigt inprogrammerad på barnproducerande – alla ska göra sig en familj – och detta har öppnat mina ögon för att man kan leva för att göra andra saker också. Man kan göra typ vad som helst som man tycker är intressant. Visst är det coolt?!

Åh, trevlig alla hjärtans dag på er :) Varning för enorma Harry Potter-spoilers i videon, men den ger i alla fall mig underbara rysningar och hjärn-magi <3