Nu blir det personligt och aktuellt: förra helgen hade jag PMS i full blom en eftermiddag hemma hos min pojkvän. Den där känslan i kroppen då små oskyldiga missräkningar gör fysiskt ont och känns oöverstigliga. Tidigare på dagen hade vi varit och köpt kläder och jag ville ha den nya t-shirten när vi skulle gå ut en sväng igen:
"Roligt med nya kläder :) Hmm, fastnar den inte lite väl mycket över hängmagen? Passar jag verkligen i den här färgen? : ( Jag tar den andra... men den här är ju kanske lite för tajt. Folk kommer bli arga för att det syns att min mage inte är platt. Åhhh jag kommer aldrig bli av med den här uppsvullenheten efter förkylningen för jag är helt hopplös wääääähhh."
Det blev en lång stilla kramstund i soffan för att lugna den kapitulerade tjejen, istället för en spontan smidig promenad. Jag kravlade mig upp igen efter en ordentlig dos förståelse och ömhet, men hade Anders inte varit på humör för att kunna ge det, hade troligen hela kvällen varit förstörd. Allt för att jag inte ville störa andra eller skämma ut min älskling genom att se lite tjock ut.
Nu hade jag ju inte alla hästar hemma på det hormonella planet den gången, men jag kan lugnt garantera att jag har blivit traumatiserad for life av att växa upp med fetma. Eller rättare sagt av att växa upp med det både direkta och diskreta skällandet på mig och på andra för att vi var feta.
Numera blir jag fortfarande skälld på, eftersom minnet ligger så nära till hands. Jag försöker aldrig pådyvla någon annan min kosthållning eftersom det är en otrevlig sak att göra, men förr eller senare börjar folk snegla när jag fikar i extremt liten skala och med stor andakt, och varför jag sitter och kladdar med pålägget direkt i handen när jag är på kurs. Ofta när folk får veta att jag kör LCHF blir de upprörda för att jag har samma BMI som de har. Så länge ett problem inte är visuellt är det tydligen oförskämt att det går att lista ut att man arbetar med det ändå. Jag måste skynda mig att förklara att jag är störd på det viset att jag är beroende av mat. Att jag får anfall som en riktig knarkare och fyller tomhet i själen med något som smakar gott, utan att ens smaka på det innan det slinker ner. I stor skala. Det är ett psykiskt problem med fysiska konsekvenser. Men precis som alla andra, vet även jag att det inte är bra för den fysiska hälsan att vara tjock, så LCHF hjälper mig att hålla situationen så smärtfri som möjligt när jag fortsätter jobba vidare med min självkänsla och mitt matmissbruk.
Jag har fått en hel del "komplimang"-kommentarer om att "vadå du ser inte tjock ut, då är det dåligt att inte äta vad man vill". Det gör mig också illa eftersom den gör tydlig skillnad mellan finheten i att vara smal och tjock. Jag brukar säga tack, för komplimanger ska man suga i sig. Men det där dåliga "tjock" var jag större delen av mitt liv, och det kan jag lätt råka bli igen om jag just äter vad jag vill. Eller snarare vad min hjärnas belöningssystem och kapitalismen vill att jag ska äta. Jag kan bara inte få ut ur min skalle hur värdelös jag är om jag inte kan kontrollera hur mycket jag väger. Det är verkligen inte ett mysterium.
Jag fick inspiration till att skriva detta från ett annat blogginlägg jag känner igen mig mycket i och som därför skänkte tröst: Kan jag inte få vara tjock ifred?
