Gore-dags!

Och så kom en stukning igen. Jag skulle hjälpa min familj att flytta men de fick hjälpa mig att gå istället. När pappa skulle ställa lastbilen rätt gick jag ansvarsfullt upp en bit på en brant kulle bredvid korsningen i bostadsområdet, för att få bra överblick och kunna teckna tydligt när han backat lagom mycket. Jag vred på huvudet snabbt och mycket och fick för mig att gå ner igen hastigt, av okänd anledning. "Lastbilar kan ju vara farliga" tänkte jag nog, och hade glömt att ojämna kullar också kan vara det. Sen snubblade jag åt sidan, fick foten underligt vinklad av det, och landade på sidan av foten, vid foten av backen. Resultat: ett ljudligt och vidrigt "Knäck-krack-krrrscch" följt av "AAAHHHJÄVLAHELVETEAAHHHHFÖRFANJAGDÖR. SERIÖST - IGEN?"

Det var oerhört längesen jag skrek av smärta. Smärtan var under några minuter helt fasansfull och jag kunde inte göra annat än att sitta i fosterställning på marken, krama benet och vråla. Jag skulle beskriva det som någon slags vass elektricitet som vansinnes-slet i fotens innanmäte i korta intervaller. Ett volymvrede som fort vreds fram och tillbaka mellan medel och baslådespräckande. Crucio. Jag skrek inte förra året då jag stukade foten första gången. Andra gången man stukar foten blir man inte lika paralyserat chockad och rädd, utan jävligt sur och ledsen. Man vet vad man har att vänta, och man vill dräpa den jävla smärtan med motorsåg och spikklubbor.

Dock känner jag just nu att situationen är överkomlig. Jag var på akuten olycksdagens kväll, uteslöt frakturer och fick kryckor på en gång, så jag behöver inte vara isolerad och kan ta mig fram på egen hand. Jag är 10 kg lättare än förra gången så det är även mindre mödosamt att ta sig fram med kryckor. Jag har redan vant mig vid värken som jag känner väl igen från förra tillfället. Jag har erfarenhet av problemet och är äldre och lugnare, helt enkelt. Ett nytt problem är bara hur mind-blowing enorm svullnaden blir, när jag inte haft foten i högläge tillräckligt mycket. Skulle nästan kunna spräcka jympadojjorna.

Jag tror även att jag bryr mig mindre för att jag inte har lika mycket att förlora träningsmässigt. Min månadslånga förkylning har gjort mig till en klenis, så stukningen kommer inte direkt att försämra saker mycket på den fronten. Känns nästan lägligt att stoppa in sjukgymnastik och långsam ökning med tvångsövningar eftersom jag ändå inte är på topp konditions- och styrkemässigt. MEN - avsaknaden av träning en månad var förmodligen en stor orsak till att jag inte kunde styra upp landningen när jag ramlade. Och kanske öronkatarren/vaxproppen som gör att jag inte kan använda hörseln för att orientera mig och balansera.


Ca 1h:30m efter olyckan. Den där bulan uppstod plötsligt på typ 2 min när jag var tvungen att gå för att ta mig till en toalett.

Telegram från skyttegravarna

Ja här var det livat. Jag har inte tränat på två veckor nu, på grund av virus som lyckas gripa bättre tag när jag varit tvungen att anstränga mig när jag behövt vila. Nu sitter jag med någon slags öronkatarr och slemhosta på min första semesterdag. Så fort jag sätter igång med något litet projekt som innebär att man måste gå eller stå blir jag kallsvettig och sömnig. Bara att fjösa på framför dator och tv och vänta ut det.

Som tur är verkar sjukdom inte vara lika förödande för min allmänna form med denna diet. Inte så mycket tröstätande och större tolerans för både avsaknad av motion och större intag än användning. Men jag saknar att ha muskler och kondition : (

Idag har jag åtminstone varit och handlat. Svindyrt cocos- och mandelmjöl, samt ekologisk cocosolja och vaniljpulver (man har det istället för vaniljsocker). Jag har flyttat in i en lyxig lägenhet och har både egen ugn och diskmaskin som är sprillans nya, så nu tänker jag torka ur och förvärma ugnen, och leka lite bagare. Upp till bevis, LCHF-produkter!

Kolhydratsjukan

I tisdags fick jag uppleva fröjderna av att få i mig för mycket kolhydrater omedvetet. Infotiv hade ett litet lunchmöte så vi köpte mat på en lunchrestaurang. Tyvärr var allt utom någon slags köttfärsröra friterat, så jag fick käka det, som var 30% lök och även hade potatis iblandat. För att fettkompensera tog jag så mycket gräddfil att jag kände mig lite oanständig. Tyvärr var gräddfilen troligen low fat, och var utfylld med kolhydrater där de hade tagit bort fettet.

Kolhydratsjukan slog till högst en timme efteråt med trötthet, illamående och hunger som räckte resten av dagen. Även dagen efter blev jag hungrig som en varg redan 2-3h efter frukosten. Jag undrar om det är så hungrig man går omkring och är om man alltid äter kolisar.