Och så kom en stukning igen. Jag skulle hjälpa min familj att flytta men de fick hjälpa mig att gå istället. När pappa skulle ställa lastbilen rätt gick jag ansvarsfullt upp en bit på en brant kulle bredvid korsningen i bostadsområdet, för att få bra överblick och kunna teckna tydligt när han backat lagom mycket. Jag vred på huvudet snabbt och mycket och fick för mig att gå ner igen hastigt, av okänd anledning. "Lastbilar kan ju vara farliga" tänkte jag nog, och hade glömt att ojämna kullar också kan vara det. Sen snubblade jag åt sidan, fick foten underligt vinklad av det, och landade på sidan av foten, vid foten av backen. Resultat: ett ljudligt och vidrigt "Knäck-krack-krrrscch" följt av "AAAHHHJÄVLAHELVETEAAHHHHFÖRFANJAGDÖR. SERIÖST - IGEN?"
Det var oerhört längesen jag skrek av smärta. Smärtan var under några minuter helt fasansfull och jag kunde inte göra annat än att sitta i fosterställning på marken, krama benet och vråla. Jag skulle beskriva det som någon slags vass elektricitet som vansinnes-slet i fotens innanmäte i korta intervaller. Ett volymvrede som fort vreds fram och tillbaka mellan medel och baslådespräckande. Crucio. Jag skrek inte förra året då jag stukade foten första gången. Andra gången man stukar foten blir man inte lika paralyserat chockad och rädd, utan jävligt sur och ledsen. Man vet vad man har att vänta, och man vill dräpa den jävla smärtan med motorsåg och spikklubbor.
Dock känner jag just nu att situationen är överkomlig. Jag var på akuten olycksdagens kväll, uteslöt frakturer och fick kryckor på en gång, så jag behöver inte vara isolerad och kan ta mig fram på egen hand. Jag är 10 kg lättare än förra gången så det är även mindre mödosamt att ta sig fram med kryckor. Jag har redan vant mig vid värken som jag känner väl igen från förra tillfället. Jag har erfarenhet av problemet och är äldre och lugnare, helt enkelt. Ett nytt problem är bara hur mind-blowing enorm svullnaden blir, när jag inte haft foten i högläge tillräckligt mycket. Skulle nästan kunna spräcka jympadojjorna.
Jag tror även att jag bryr mig mindre för att jag inte har lika mycket att förlora träningsmässigt. Min månadslånga förkylning har gjort mig till en klenis, så stukningen kommer inte direkt att försämra saker mycket på den fronten. Känns nästan lägligt att stoppa in sjukgymnastik och långsam ökning med tvångsövningar eftersom jag ändå inte är på topp konditions- och styrkemässigt. MEN - avsaknaden av träning en månad var förmodligen en stor orsak till att jag inte kunde styra upp landningen när jag ramlade. Och kanske öronkatarren/vaxproppen som gör att jag inte kan använda hörseln för att orientera mig och balansera.
Ca 1h:30m efter olyckan. Den där bulan uppstod plötsligt på typ 2 min när jag var tvungen att gå för att ta mig till en toalett.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar