Både jag och min pojkvän Anders har länge varit tjockisar. Jag några år längre, om jag minns hans barndomshistorier rätt. Vi hittade varandra på ett litet community, "vintervila" när jag var 17, och ett år senare skedde relationsutvecklingen explosionsartat från att i december börja chatta någon gång i veckan, till att i februari bli tillsammans andra gången vi träffades irl. Jag tror att vi båda såg oss själva som "den som blivit utan kärlek", eftersom bådas självförtroende låg i botten pga fetma och diverse tonårsmaror. Lyckan sprudlade, och våra ögon tindrar fortfarande, 4 år senare, när vi ses efter de vanliga två veckornas distans (vi bor en tvåtimmars tågresa ifrån varandra).
Vi höll båda två ständigt på med halvhjärtade "komma i form"-försök. Det gör man väl alltid om man har ett BMI över 30. Jag lyckades tappa 5-10 kilo när jag flyttade hemifrån och började träna på gym, men efter ett tag började jag sakta men säkert falla tillbaka i att gå upp i vikt istället för ner. Senhösten har alltid varit min svagaste tid.
Efter att ha stärkt varandras dåliga självförtroende och självkänsla några år, kunde vi äntligen ta tag i saken ordentligt någon gång vid årskiftet 2010-2011. Jag har aldrig haft någon större passion för att att leta och laga nya recept, och har inte kunnat vara strikt med mat, som jag ju i alla fall tycker väldigt mycket om att äta. Min styrka är min träningslust, men utan förmåga att läsa in sig på hur man ska sköta maten räcker det inte. Därför är det så fantastiskt bra med kompletterande draghjälp utifrån! Jag skryter om mina träningseskapader varje kväll så att Anders jagas till att hålla sina promenadvanor, och hans styrka är att plugga på vad man kan göra i matväg, och att säga stopp.
Nu verkar vi ha klockat viktnedgången med varandra, så att vi har nästan exakt lika många kilo övervikt kvar hela tiden. Visst är det lustigt, det här med kärlek?
 |
| Sommaren 2011, fortfarande rätt tjocka, men pigga, fräscha och skitglada. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar