Stämpeln Fet = Deprimerad och lätt förståndshandikappad

Är det kanske dags att berätta något om den gamla goda tiden? Hur jag upplevt att vara tjock, i ett socialt och samhälleligt sammanhang?

Det finns saker man har svårt att glömma. Som när folk jag såg som mina kompisar plötsligt sa elaka kommentarer om att jag var ful, tätt följt av "haha jag bara skojade". Hur reagerar man på så hal mobbing? Jo, genom att låtsas som ingenting men känna hjärtat sjunka under gymnastiksalsgolvet, för att man egentligen inte är dum nog att gå på maskeringen av elakheten.

Jag som tjockis ville aldrig någonsin ta upp att jag var tjock, men det var ju klart att jag visste att jag var det. Jag kan tänka mig att ämnet är extra känsligt om det gäller ett barn eller en tonåring - med anorexia, pubertet och allt vad det heter. Men hade man låtit bli att signalera hur jävla synd det är om alla som är tjocka, och "hysch hysch säg inget om övervikt", ja hade man pratat om det öppet och sakligt, då hade det troligen inte funnits så många tjocka det vore synd om. En liknande upplevelse hade jag med sjukvården och min tonårsacne som graderades som en 7:a av 10 steg. Jag själv upplevde min acne som smärtsam, men hade egentligen inga särskilda övriga åsikter om den, eftersom jag var så van vid den. Mitt ansikte var rödflammigt - so what, jag hade ändå vänner och blev inte på något vis hindrad av finnarna. Men när jag träffade skolsyster för orelaterade saker, förklarade hon för mig hur dåligt jag måste må psykiskt av min acne. Den förväntan fick mig såklart att må just så.

Lyckas man se fetma enbart som en sjukdom att besegra, känns det lite lättare. Men tyvärr är det en sjukdom med många parallella sjukligheter. En fet person ses som löjlig och ömkansvärd: man kan ju inte ens klara av det grundläggande i att äta och träna lagom mycket. Man är som ett litet barn som äter för mycket lördagsgodis och får magknip. Denna syn på feta människor blir tydlig när man gått ner i vikt mycket. Numera när jag träffar främlingar, är det mycket större chans att de är intresserade av vem jag är, och de visar en öppenhet jag måste säga saknades tidigare. Jag är fortfarande ungefär samma sociala typ som förr: lika smooth och lättsam som ett nervöst kylskåp, men andras förväntningar har förändrats.

Är det tillåtet att vara strålande överlycklig och samtidigt

överviktig? (Jag 2008 med trofasta pojkvännen

som vanligt vid min sida.)