Kompisträning

Igår fick jag med mig min kompis Amanda på jympan jag brukar gå på. Som den effektivitetsberoende människa jag är, tycker jag att något av det trevligaste som finns är att träna tillsammans med kompisar. Tränar man fyra gånger i veckan blir det liksom väldigt skönt om man kan klämma in någon extra aktivitet under den tiden. Just jympa är inte speciellt social träning, men det blir alltid bra pratstunder innan och efter. Lite som att ha en bio-dejt.

När jag ska till att släpa med mig någon på ett pass som jag ofta går på, kan jag bli väldigt ivrig. Möjligen på en skrämmande nivå. Jag är så fasansfullt stolt över vad jag numera kan få min kropp att göra, samtidigt som jag är passionerat kär i mina återkommande pass och vill dela med mig av deras fantastiskhet. ”Hur tycker du att det gick?” ”Den här rörelsen är min favorit!” Det allra roligaste kan vara att ta med sig någon ovan person in i gymmet och få glänsa lite genom att instruera och peppa som en professionell personlig tränare. Träningsovana personer som vill utsätta sig för min så kallade expertis, är dock ganska sällsynta. Det är rätt logiskt.

På mitt favoritpass, boxningen, får man socialisera vare sig man vill eller inte. Jag går så gott som alltid dit utan en partner och får slåss med nya människor varje gång. Ibland är de två meter långa och håller på att slå ens axlar ur led, ibland är de nya och svårlärda, och ibland är de alldeles perfekta. Väldigt givande är det, hur som helst. Jag har fått mig ett antal nya bekantskaper på detta sätt, som är väldigt trevliga att återkomma till, och säga hej till på stan. Men mer blir det oftast inte, eftersom jag är en pingvin.

Socially akward penguin. 

(Bild från:  http://troll.me/meme/socially-awkward-penguin/  )