Nu tränade jag för första gången sedan senaste uppdateringen. Ingenting avancerat eller hårt, 40 min rumpskakande och headbangande hemma med stillastående fötter. Några situps.
Jag har varit rätt deprimerad och liksom avstängd i ett forcerat tålamod den här tiden. Det ska väntas på hissar, tåg, människor som går snabbare som korsar min väg, och att jag själv äntligen ska ta mig fram dit jag försöker komma, "långt där borta, om 20 meter". Man får sitta ensam på handikapp-bänken på jobbets kick-off, och om man ska jobba hinner man inte träna på gym, för jag tar mig dit för långsamt.
Men just nu. Efter musik och luftboxning och galna axelryck och messy svett. Jag. Mår. Så. Bra. Jag hade glömt hur det känns att vara genuint avslappnad.
För den sjukdoms-undrande: jag har börjat gå långsamt bärandes kryckorna i handen - inte bara på plana ytor inomhus, utan även utomhus nu. Jag använder dem mest bara om jag behöver skynda mig, eller ska gå på ett ojämnt underlag. Men det är en lång väg kvar till spring och hopp.
Heja heja, snart kan du gå som folk igen!
SvaraRadera